Biografi (8) - The end

Satt och skrev ett långt blogginlägg om hur härligt det var att vara tillbaka i biobranchen efter två förtärande veckor i klädbutik, och om skräckfilmsfestivalen som pågår nu, och om mina egna smarta åsikter om den genren överlag, när min chef ringde och berättade.

Astoria Cinemas har gått i konkurs.



Återkommer när jag hämtat mig från chocken eller vad det nu är.

Sorg kanske? Jo det är nog sorg.

***

Konkurs, alltså.

Mina reaktioner i resumé, sedan jag samlat mig en stund och fått tid att sortera dem:

1) En hastigt övergående, malplacerad men ändå påtaglig adrenalinrusch. En känsla av spänning för att något konkret verkligen händer, något som är på riktigt efter alla tomma ord, även om det är något dåligt. En slags naiv förväntan.

2) En uppsluppen meningslöshetskänsla inför hela arbetet. Ett lustigt och absurt konstaterande: Varför ta betalt när ändamålet för pengarna ändå är försvunnet? Varför göra något över huvud taget? Varför inte bara vispa vaniljgrädde och äta äppelpaj resten av dagen?

3) Förvirring i och med den plötsliga insikten att företaget som dött faktiskt var mitt leverbröd och att jag nu inte vet hur jag ska klara mig. Om ingen varmhjärtad galenpanna alltså köper upp hela rasket och låter mig vara kvar?

4) En stor sorg och uppgivenhet...

5) ... och sedan ilska och irritation. Över det alltså inte gick att förverkliga den så vackra och galna vision som hela det här företaget grundade sig på. Och över att jag kanske ska tvingas lämna den arbetsplats där jag kommit att trivas så bra.

6) En intellektuell men inte alls känslomässig oro inför min framtida ekonomi.

7) En trött resignation. För vem är väl egentligen förvånad? Har vi inte alla gått och väntat på den här dagen? Även om vi gärna ville tro att vi hela tiden sköt den ett litet stycke framför oss?

Drömmar är så mjuka. Verkligheten hård.