Pinup?

Grodlår

Linjäritetens förbannelse

Målningar är tacksamma. För de syns.

Du fyller en ruta med färg och sedan kan du ta ett steg tillbaka och titta på den. Den går att ta på. Du har gjort den. Det finns bevis.

En pappersbunt full av bokstäver är visserligen också konkret. Den går att se på och ta i. Men av innehållet kan du bara få grepp om en liten del åt gången. Att skriva (och läsa) är som att gå på en landsväg om natten med en ficklampa och bara kunna se marken alldeles omkring fötterna. Resten, sträckan bakom och framför, är bara minnen och antaganden.

Ofta önskar jag att någon ville tända ljuset över alltihop på en gång så att jag kunde se helheten på samma sätt som motivet i en tavla. Hur enkelt vore det inte då att upptäcka skönhetsfläckarna, oflytet, svårtydheterna, att se felen och räta till dem. Men det går inte. Hur jag än bär mig åt kan jag inte får ur mig berättelsen annat än genom en tröstlös stavelse åt gången.

Ändå måste jag sätta igång nu.

Jag ska bara värma upp med en löprunda först. Hälen i backen och sen skjuta ifrån. Ena foten efter den andra. Och i bästa fall faller jag snart in i rytmen. Det där härliga tillståndet när kroppen tar över medan tankarna vandrar. När jag slutar undra "varför" och går helt upp i "att". När löpningen i sig blir belöning nog och allting plötsligt känns självklart.

Kanske har jag tur sen efter duschen. Kanske blir det likadant med novellerna.

Rödhaken med luvan

Eller idealen kontra kapitalet.

När Lidingö Tidning väckte mig i morse för att be mig illustrera en artikel om hur skatteutjämningssystemet suger ur de stackars lidingöborna till förmån för en massa mindre kommuner, for jag ivrigt upp ur sänghalmen. Inte för att jag nödvändigtvis håller med båtägarna i min grannkommun om att de ett skattepåslag om kanske 60 öre skulle innebära en sådan exempellös orättvisa, men för att jag genast fick en sådan tydlig bild i huvudet av hur teckningen skulle kunna se ut. Dessutom, och detta kanske i ännu högre utstreckning, såg jag fram emot att få fakturera lite igen.

Att jag bara hade fem timmar på mig gjorde sitt till. Fem timmar ger ingen tid över för eftertankar. Men medan jag satt där och gjorde skisser av plundrade plånböcker ur olika perspektiv, slog det mig att jag förmodligen skulle tacka ja till att illustrera i princip vad som helst så länge det bara följde pengar med uppdraget.

-Är detta propaganda? frågade jag mig när jag lät en av Robin Hoods pilar genomborra den försvarslösa (blåa) portmonän och Robin själv (i sedvanlig röd-grön klädnad) förnöjd stegade ut ur kommunen med en säck 60-öringar nonchalant slängd över axeln. -Bidrar jag nu till att i lidingöbarnens föreställningsvärld förvandla en av våra mest arketypiska samhällskämpar till en kallsinnig rövare och bandit?

Jag kunde se de vattenkammade bolagsdirektörernas kinder blossa upp i vrede när de senare skulle slå upp tidningen över morgonkaffet och få syn på bilden. -Vill jag verkligen bli förknippad med denna typ av samhällshat? Vill jag bli förknippad med en politisk ståndpunkt över huvud taget?

Hade jag stannat upp för länge vid den tanken hade jag emellertid inte hunnit klart. Jag hann inte ens duscha, byta kläder eller kamma håret, ännu mindre äta lunch eller själv läsa morgontidningen, innan jag måste rusa iväg till tåget med den färdiga teckningen i en regntät påse under armen.

När vi scannade in bilden i redaktionens dator var det därför med en blandning av förvåning och glädje som jag insåg att bilden kanske inte var så entydig som jag själv trott när jag tillverkade den. Någonstans på vägen måste min undertryckta tvehågsenheten ha slunkit med i processen. För i slutändan är tolknigen helt och hållet upp till betraktaren.

Identifierar sig tidningsläsaren med den blåa, genomborrade portmonän kommer hans eller hennes kinder naturligtvis blossa upp i vanmakt över den fräcke figur som rånat honom. Har läsaren däremot andra politiska värderingar kan hon lika gärna känna sig upprymd över bågskyttens rakryggade bravader.

Sålunda klarade jag mig kanske ur den ideologiska rävsaxen, i alla fall för denna gång. Vi får väl se vad det blir härnäst.

Malibu Baby

Helgens godaste uppfinning: Piña colada shake (vaniljglass, apelsin- och annanasjuicekoncentrat, mjölk och Malibu). Det blev ett par stycken igår. Det blev den sista konjaken i flaskan också. Mycket trevligt. Men idag: mitt sedvanliga alternativ till andra människors bakfylla - vemod.

Sinnesläget blev inte bättre av morgonens val av visuell förströelse, SherryBaby. När den forcerade optimismen hos Maggie Gyllenhaals rollfigur spricker, och den urgamla sorgen tar över igen, faller jag tillsammans med henne. Inte för att jag lika stora eller ens liknande skäl för att må dåligt som Sherry har. Men för att stämningen i filmen råkar i perfekt samklang med min egen melankoli.

Det är ju för väl att jag har en helt annan typ av underhållning att se fram emot senare. En av lagkamraterna från Bellmanstafetten (och följdriktigt en gammal kursare från JMK) ska ställa sig upp och vara rolig på Big Ben ikväll. Och jag ska gå dit och skratta.

Höstvindar och andra tvära kast

Vaknar tidigt av blåsten och håller frukost med levande ljus. Läser tidningen och tänker att jag borde skriva något om Burma, om det estniska temat på Göteborgs bokmässa, och göra en oväntat koppling mellan de två genom att erinra mig den "sjungande revolution" som inleddes med en utomhuskonsert i Tallin i juni 1988, och som sedan spred sig som en musikalisk löpeld över hela landet.

Hundratusentals människor samlades för att sjunga förbjudna estniska sånger och dessa fredliga demonstrationer blev också början på Estlands frigörelse från Sovjetunionen. Naturligtvis hade jag hoppats få bevittnat något liknande nu, då de burmesiska munkarna tysta och obeväpnade började vandra längs gatorna i Rangoon. Men nu tycks de samstämda, sakta stegrande protesterna åter ha splittrats i blod och skräck. Och det gör ont att se.

***

Jag har emellertid målat så mycket att orden försvunnit. Jag dubbelparkerar de färdiga dukarna över alla de andra väggornamenten och hela insidan av min lådformade bostad är snart tapetserad med tavlor. Jag ser figurerna överallt omkring mig och tänker att det inte kan vara normalt. Det är så här vansinniga människor beter sig.

Jag finner nöje i en mening ur Elsa Morantes Historien:
"Ida föddes år 1903 i Stenbockens tecken, vilket tyder på flit, konstnärliga anlag och profetisk förmåga men också i somliga fall på anlag för galenskap och stolleri."

Men det är ok. Så snart dagsljuset återvänt (så gott det nu kan genom grårusket) ska jag måla klart den sista tavlan för den här gången. Förhoppningsvis är huvudet därefter tomt på bilder och resten av helgen får jag vila. Sedan återvänder jag på nytt till novellerna.

Rapport från tavelfabriken

Pool-tavlan blev klar i halvmörker i gårkväll. Jag kan inte bestämma mig för om jag ska vara nöjd med resultatet eller bara lättad över att inte längre behöva stirra på den på ett par decimeters avstånd. Jag vet bara att jag är glad över att äntligen ha kommit ut på andra sidan av processen igen.

Det brukar följa en regelbunden kurva:

Först en bild slår upp i skallen på mig och manar mig att sätta igång. Därpå en period av ömsom frustration ömsom tillfredsställelse när jag ska få bilden på duken att motsvara den inuti mitt huvud. Jag tvingas inse mina tekniska begränsningar och famlar irriterat efter formerna. De båda bilderna, den inre och den yttre, böljar fram och tillbaka och båda förändras när de speglas i varandra. Sedan finner jag med ens fram till något som funkar och kursen blir återigen klar. Då tar det närsynta pilleriet vid.

Ett tag glömmer jag nästan bort vad det är jag gör. I timmar kan jag ägna mig åt att färglägga ett schackmönster av perspektivkorrekta romber utan att egentligen skänka en tanke åt vad det är de ska föreställa. Jag kan vara så försjunken i enskildheterna att när jag äntligen är klar och tar ett steg tillbaka slår helheten emot mig på ett sätt som nästan känns overkligt.

Det är nu den inre bilden med ett plopp (ja nästan i alla fall) plötsligt lösgör sig ur hjärnan. Ofta kan jag rent av känna mig osäker på om det faktiskt är jag som målat det jag ser på duken. För huvudet är tomt. Motivet inte längre mitt. Det existerar hädanefter utanför och oberoende av mig själv. Jag kan titta på det och konstatera dess brister och förtjänster. Men det har inte längre med mig att göra.

Som nu med pool-tavlan.

Allt som återstår är att häfta fast ett snöre på baksidan och hänga upp den någonstans (herregud var?) på tork. Men det lär nog dröja ett tag innan jag vet om jag egentligen gillar den. Det är sällan det som tagit längst tid att måla som blir bäst i slutändan. Snarare gäller det omvända. Och det är också därför jag är så sugen på att fortsätta med den där mindre duken som jag spände upp så sent som i förrgår natt. Så enkel och rak.

Den är redan nästan klar.

En skön såpa

Jag har aldrig varit ett Zadie Smith-fan. Så Om skönhet lockade mig inte förrän jag halkade in på pocketbloggen en dag. Tydligen skulle Om skönhet kunna övertyga även den som tidigare bara varit måttligt förtjust i Vita tänder och Autografjägaren. Så jag slog till.

Den fängslade mig från första stund. Två akademiska familjer i bitter fejd med varandra. Romantiska intriger, träffsäkra iakttagelser, levande människor med levande människors fördelar och tillkortakommanden. Sympatiskt, snärtigt och mycket varmt. Jag såg för mig hur det hela snart måste utvecklas till ett gnistrande socialt fältslag. Alla spännande trådar och upptakter måste flätas samman till en allt tätare väv och till slut skulle säcken säkert snöras ihop om en gripande och storslagen poäng.

Så händer det igen...

Smith har verkligen alla verktyg. Hon ser människor. Hon förstår dem. Hon besitter en imponerande kunskap om detaljerna i det hon skildrar och har även en fantastisk förmåga att måla upp scener, samtal och episoder. Karaktärerna får liv i läsarens huvud. Ändå påminner hennes böcker mig i slutändan mer om konstfärdiga såpoperor än om fullfjädrade romaner. Figurerna och intrigerna slår klorna i publiken och är tillräckligt delikata för att hålla konceptet rullande kapitel för kapitel. Man slukar dem girigt.

Men precis som i en såpopera blir historien egentligen aldrig mer än sina karaktärer. Det är roligt ett tag, men efter si så där två tredjedelar börjar det hela kännas lite urmjölkat och när det närmar sig femhundra sidor är det kanske ändå dags att sätta punkt. Vilket jag som läsare vid det laget inte heller direkt beklagar.

Kanske är den här typen av litteratur helt enkelt inte min kopp te. Jag föredrar mer sammanhållna berättelser. Vad jag letar efter är den där typen av täthet som tar ett boaormsgrepp omkring bålen på mig och kramar till. Jag vill lägga en bok i från mig med en tung suck och känna att den blivit en del av mig, att den på något sätt, stort eller litet, har förändrat mig i grunden.

I fallet med Zadie Smith infinner sig snarare en lätt gäspning och, trots alla goda föresatser, ett flyktigt avrundande: Det var det det.

Uppståndelse (motvilligt)

Varje måndag föds man på nytt och varje gång är det lika smärtsamt.

Den gångna veckan är klubbad och förseglad. Vad det än var som åstadkoms då (merparten av två tavlor, köp och installation av ny dator, två och en halv mils löpning, ett par glada festkvällar och inte minst en uppmuntrande förlagskontakt - allt i en virvlande anda av glädje och tillförsikt) är det historia nu och gillas inte mer. På måndagmorgonen finns inga lagrar att vila på. Utan pardon börjar poängräkningen återigen om från noll.

Det blir inte bättre av att hela söndagen förlöpte i ett dvalliknande tillstånd där min kropp och hjärna, efter att bara ha fått knappt tre timmars sömn, så snart jag blundade fortfarande trodde att de var på fest och spelade guitar hero.

Känner mig som en bil vars stereo stått på under natten så att batteriet laddats ur. Kan ingen komma och putta igång mig?

Pausfågel (16) - Bob the Dog

"En person klipper ut sina dåliga tankar
som ett stängsel och strax därpå
ett problem lämnar kroppen
och all trängsel.

Önskningar som slår in
sker för sällan.
Det blir mest nåt mitt emellan.

[---]

upp upp UPP UPP!
ner..."

/bob hund

I väntan på att färgen ska torka

Allmänkänsla: rödvinsporös.

Det var releasefest för tidningen 00-tals senaste nummer på Moderna dansteatern igår, och även om tillställningen varken var särskilt uppsluppen eller anknöt påtagligt till det påstådda temat, Tro och tvivel, slank det väl ändå ner ett par glas under kvällen.

Sviterna dagen efter: ordblindhet och dålig koordination.

Men också: en befriande kreativ spontanitet.

Där omdömet tunnas ut breder drömmarna ut sig även i vaket tillstånd. Geniala infall avlöser varandra. Frågan är bara om infallen kommer verka lika geniala när omdömet väl återvänder...

Efter morgonens pass vid staffliet är jag emellertid förhindrad att måla mer eftersom de nya färglagren först måste torka. Jag är inte säker på vad jag ska ta mig för under tiden.

Ta en lång, frisk höstpromenad och dessutom passa på att köpa mjölk och hyra en film på hemvägen? Ögna igenom kommentarerna till senaste novellen och överväga framtida ändringar? Faktiskt våga packa upp den nya datorn? Eller bara ligga på rygg och läsa Zadie Smiths Om skönhet hela dagen? Jag vet inte.

Kanske hittar jag svaret i en tallrik återuppvärmd dinkelrisotto. Kanske inte.

Hyperharmonisk

Så många idéer, så lite tid.

Önskar att jag fick dela mig i åtminstone tre personer och kunna göra allt på samma gång. Novellerna. Löpningen. Tre olika tavlor. Alla fina människor som man kan dricka drinkar och kvällskaffe med. En ny, skrämmande fin dator som jag inte ens har hunnit packa upp än.

Tänker på min gamla historielärare som tyckte att sömn var sådant slöseri med tid, och just nu håller jag med honom. Långt in på kvällen, när det egentligen är för sent att göra något, rusar hjärnan iväg. Så mycket att ta tag i.

Och ändå känner jag mig inte stressad. Sitter tvärt om på t-banan med ett härligt svenskt äpple i handen och känner mig som Tomas Di Leva. Full av kärlek till allt och inget. Smaken, doften. Så enkelt och vackert. Som själva livet är.

Dags att virvla vidare igen.

Pac is the Man

För mig dog hela dataspelsgrejen någon gång i samband med Commodore 64:an. Innan det hade vi haft ett ännu vackrare, mörkbrunt TV-spel med olika kassetter med pixeltennis och streckgubbsdueller. Men när min granne fick Nintendo och sedan genast började snacka om ännu nyare teknik insåg jag att jag ändå aldrig skulle kunna hänga med i svängen och erkände mig besegrad.

Nu har dock nostalgin satt klorna i mig.

Pac Man har till min blandade oro och förtjusning dykt upp som applikation i facebook och precis som jag befarade har jag svårt att slita mig. Medan jag (med tveksamt resultat) försöker utklassa min kusins pojkvän i score-tabellen, slår det mig att denna enkla förströelse spelar på nästan alla människans grundläggande instinkter på en och samma gång (alla utom möjligen sexualdriften, men den kan man kanske baka in också om man betraktar en hög poängställning som något attraktivt).

Mesta tiden är du ju ansatt av en övertalig mobb som vill dig ont. Men i nästa stund kan du plötsligt resa dig ur underläget och slå tillbaka, sätta dit de jävlarna. På en tiondels sekund förbyts flyktimpulsen i jaktinstinkt. Nu är det du som är rovdjuret och anfallarna förvandlas till kött. Samtidigt är du hela tiden en småätande samlare som plockar nötter och frukt.

Spelet bjuder till en blandning av tålamod och snabba fixar. Snabba vinster för den riskbenägne. Ta ett piller och blir gud. Men kanske var det snarare tillfredsställelsen i att städa en hel ruta helt ren och fin som gjorde Pac Man till det enda tv-spel min mamma riktigt kunde förstå tjusningen i.

Idag är emellertid måndag. Lathelgen är över. Det är dags att ta ett par rejäla krafttag där ute i den verkliga världen.

Från grislort till lemonfresh

Titeln avskräckte mig först. Berlinerpopplarna. Kom nu inte dragandes med en sådan där blommig fruntimmersbok! Då får det hellre vara. Blommiga fruntimmerstitlar gör mig lika ointresserad av en roman som när det står "gripande kvinnoöde" i baksidestexten. Varför är det relevant att ödet är just en kvinnas? Det gör mig bara irriterad.

Men expediten lät tillräckligt övertygande i sin rekommendation för att jag ändå skulle ta med den i högen. Och det ångrar jag inte. En skön liten bok, inget tal om saken. Blir säkert en skön liten film också vad det lider.

En mor ligger för döden och de tre, sinsemellan mycket olika sönerna, som under tjugo års tid inte talat med eller om varandra, möts igen omkring sjukhussängen. Mellan dem ligger nu ett helt livs outredda kontroverser, som ett fetkletigt lager av smuts och stekflott som ingen vill ta tag i och reda upp. Det är lort och sorg och självvald förnekelse.

Men Berlinerpopplarna är ändå ingen tung berättelse om familjetragedi och missär. Snarare finns där en tillgivenhet inför lorten som för tankarna till Torgny Lindgren, och trots de på gränsen till stereotypa karaktärerna är det levande och bitvis riktigt roligt. Man slukar de små eftertänksamheterna av bara farten, vänder blad utan ansträngning, och när man till slut lägger boken ifrån sig känner man sig befriande ren och storstädad inuti.

Med andra ord en perfekt bok när man som jag ligger hemma en söndag, är lite dagen efter och inte kan förmå sig att laga annan mat än rostat bröd med marmelad, men tycker livet är rätt härligt ändå.

Mix i morgonstund

Utsövd! Vilken sällsynt känsla.

De senaste veckorna har jag antingen inte somnat ordentligt förrän framåt småtimmarna, eller vaknat redan vid fyra fem utan att riktigt lyckas somna om, eller båda. För sedan jag väl är vaken lyckas jag inte stänga ögonen om alla tankar. Huvudet surrar - jagar infall, söker rätsidor. Samtidigt som grannens råttiga lilla hund tassar omkring över taket. Party på balkongerna. Öronproppar.

I natt låg jag också vaken mellan tre och fem. Men de timmar jag välsignades med däromkring har ändå lämnat hjärnan ren och kroppen mjuk. Den där omotiverade känslan av bråttom - som alltid brukar infinna sig i samband med frukosten - har för en gångs skull uteblivit. Och jag har äntligen haft ro att ägna all den tid jag tycker att jag borde åt morgontidningens kulturdel.

Boklördag.

Jag gillar det! Även om alla recensioner och boktips också är bidrar till stressen eftersom jag vill läsa allt på en gång men vet att jag inte har råd att köpa inbundet och måste vänta på pocketupplagorna.

Nu blev jag bland annat sugen på Hanne Örstaviks Kallet - romanen. Den verkar tangera mina egna funderingar kring hur stor tilltro man egentligen kan sätta till sin egen övertygelse om vad man är ämnad till. Jag vill ju tro att själva den obändiga envisheten, min ovilja att ens kalkylera med misslyckandet, ska vara en garant för att jag även kommer nå dit jag vill. Ingen slår ju världsrekord på 100 meter om den inte också helhjärtat tror att den kan spränga den magiska gränsen. Men hur många har inte den inställningen och ändå hamnat utanför pallen? Den där tanken skrämmer alltid slag på mig. Men så viftar jag bort dem, återfinner mitt tunnelartade fokus på uppgiften, vägrar acceptera möjligheten att jag bara slösar bort en massa tid.

Jag vill läsa Mari Lees romandebut också, och skulle gärna bläddra lite i Mrs Woolf and the Servants bara för att se om det går att tolka något av Virginias kroppsäckel som symptom på hennes komplicerade inställning till ätande. The Lucifer Effect skulle nog också vara intressant även om jag aldrig levt i den villfarelsen att människan skulle vara i grunden god.

Och sedan jag sent om sider bläddrat förbi boksidorna blir jag glad över att se ännu en musikalisk biokollega ta en massa plats i min morgontidning.

En skön förmiddag, med andra ord, här hemma i byrån.

Det är dessutom ovanligt välstädat och snyggt i kvarten just nu eftersom jag utlovat förfest i kväll och följaktligen blivit tvungen att göra en allvarlig insats mot allt gytter och damm. Innan gästerna kommer ska jag emellertid hinna dra runt ett tag till i mina alldeles för stora skräpkläder och färglägga en ruta eller två i pool-tavlan.

Men det är ingen brådska idag. Så först ska jag bara ligga på rygg ett tag till, med Berlinerpopplarna i knäet, och sörpla lite lojt på en extra kopp med omsorgsfullt pressopressat morgonkaffe.