Vemodets slagkraft

Öppnar morgontidingen och blir glad över att se ett välbekant ansikte bland kultursidorna. Närmare bestämt Jonna Lee, som fortsätter sin blygsamma erövring av Sveriges luftrum. Snart i var mans öra. Heja Jonna!

Tänker sedan vidare på det där med vemod. Det är egentligen är en sådan mjuk och böjlig känsla. Ändå vet jag få saker som kan ha sådan kraft.

På sitt sätt är väl vemodet ett tecken på romantisk inlevelse. Det förutan skulle många (för att inte säga de flesta) filmer, böcker och låtar bara bli platta och tråkiga - bara läten och bildserier utan djupare mening. Vemodet är en av de platser i människan där konsten kan ta skruv.

Det har sina dyningar. Sorgsna och sköna. Som vattnet i en våg. Och vattnet i sig går ju också lätt att bemästra. Det formar sig efter förutsättningarna. Man kan vada igenom det, fånga det i flaskor, skölja ansiktet i det. Lite regn har heller aldrig skadat.

Men i större mängd har det samtidigt makten att slå andan ur en. Det kan torna upp sig helt plötsligt och dundra rakt ner över en. Pressa ens kropp mot botten och suga musten ur en tills det börjar flimra för ögonen och man tror att man inte kommer klara mer.

Och det är väl där kreativiteten kommer in. Förmågan att istället för att helt enkelt låta sig gå under, vinna kraft ur vågen och rikta den framåt. Att längst nere i bottengeggan plötsligt höra ett par klara toner och bli så fängslad av dem att man måste resa sig på nytt och följa dem uppåt.

En tanke bland alla andra.

Nu ska jag äta lunch!