Från grislort till lemonfresh

Titeln avskräckte mig först. Berlinerpopplarna. Kom nu inte dragandes med en sådan där blommig fruntimmersbok! Då får det hellre vara. Blommiga fruntimmerstitlar gör mig lika ointresserad av en roman som när det står "gripande kvinnoöde" i baksidestexten. Varför är det relevant att ödet är just en kvinnas? Det gör mig bara irriterad.

Men expediten lät tillräckligt övertygande i sin rekommendation för att jag ändå skulle ta med den i högen. Och det ångrar jag inte. En skön liten bok, inget tal om saken. Blir säkert en skön liten film också vad det lider.

En mor ligger för döden och de tre, sinsemellan mycket olika sönerna, som under tjugo års tid inte talat med eller om varandra, möts igen omkring sjukhussängen. Mellan dem ligger nu ett helt livs outredda kontroverser, som ett fetkletigt lager av smuts och stekflott som ingen vill ta tag i och reda upp. Det är lort och sorg och självvald förnekelse.

Men Berlinerpopplarna är ändå ingen tung berättelse om familjetragedi och missär. Snarare finns där en tillgivenhet inför lorten som för tankarna till Torgny Lindgren, och trots de på gränsen till stereotypa karaktärerna är det levande och bitvis riktigt roligt. Man slukar de små eftertänksamheterna av bara farten, vänder blad utan ansträngning, och när man till slut lägger boken ifrån sig känner man sig befriande ren och storstädad inuti.

Med andra ord en perfekt bok när man som jag ligger hemma en söndag, är lite dagen efter och inte kan förmå sig att laga annan mat än rostat bröd med marmelad, men tycker livet är rätt härligt ändå.