Svensk konst i Paris tunnelbana

Vad vore väl jag för en tunnelbanekonstbloggare om jag inte passade på att dokumentera höstens svenska samlingsutställning på linje 14, nu när jag ändå är i Paris?

Med avsevärd möda lyckades jag hitta alla montrar utom dem på Gare de Lyon. Så här ser det ut:

På station Madeleine - verk av (från vänster): Martina Vasques, Carin Ellberg och Susanne Simonson...

...samt Ann Jansson, Maya Eizin Öijer och Johanna Schartau.

På station Pyramides - verk av: Mette Björnberg, Lovisa Ringborg och Klara Kristalova.

På station Gare de Lyon - verk av: Anna Kleberg (montrarna finns att se i länken ovan, där stämmer emellertid inte alltid uppgifterna om vilket verk som finns på vilken station).

På station Bercy - verk av: Maria Hall, Anna Kleberg och Lenke Rothman.

Upplevelsen kan sammanfattas i en lärdom. Om man får möjlighet att ställa ut sin konst i något så monstruöst som en tunnelbanestation, då bör man också se till att fläska på.

De här 12 konstnärinnornas konstverk är alla rara var för sig. Men för den förbiilande pendlaren blir deras närvaro försumbar, om de märks över huvud taget. Det förefaller mig som om konstnärernas främsta fundering handlar om logistiken - hur få fanstyget över kontinenten? (en funderingen jag själv blivit väl förtrogen med) - och inte så mycket om hur de skulle ta vara på den plats de fått sig givna.

Även om jag blev spontant förtjust särskilt i Lovisa Ringborgs fotografier och Klara Kristovas lilla svampfamilj, blir utställningen sammantaget alltså en besvikelse. Men den gav mig i alla fall en anledning att stanna några timmar i underjorden, medan regnet föll över Paris.

Långrandigt

Till min egen stora förvåning började jag faktiskt läsa igenom den längsta av novellerna på hotellrummet igår.

Till min glädje var där mycket som var bra.

Till min irritation var det däremot för pladdrigt.

Jag skyller på formen. Allt är upplagt som en dagbok, skriven av en person som själv inte är helt klar över sina bevekelsegrunder, någon som dessutom hellre uttrycker sig i bild än i ord.

Och för att en dagbok ska kännas autentisk får den heller inte vara för tillrättalagd och välredigerad. Det måste också finnas en tydlig kontrast mellan jagets ord och de avskrivna citat som sprängs in efter hand. Så har i alla fall mina funderingar gått tidigare.

Nu inser jag att jag måste koka ner eländet med åtminstone en femtedel.

Men det är ok. Det finns en fin buljong där i botten, om jag bara reducerar den tillräckligt.

***

Hotel Tolbiac (lokaliserat i trettonde arrondissementet, "i hjärtat av Paris Chinatown") är förresten också mycket långrandigt. Men i glada färger. Var våning har sin egen kulör.

Jag håller till på den turkosa.

Liv och död

Jag skulle nog kunna svälta ihjäl av ren obeslutsamhet.

Idag vandrade jag 4 timmar genom södra Paris utan att lyckas förmå mig att gå in på en restaurang. Bland annat genom Cimetière de Montparnasse.

Kyrkogårdar får mig aldrig att tänka på döden. Ofta har jag i en poetisk anda försökt kontemplera över de svunna som ligger under kors och stenar. Men mina tankar går istället till dem som blivit kvar.

För gravarna är inte monument över dem som dött, utan över dem som sörjer - eller gläds, sen glömmer.

Det är inte för de dödas skull man tassar lätt och försiktigt. Utan för dem som ännu lever.

Definitionen av lycka

Häromdagen berättade en kollega på bion att forskarna till slut forskat fram vad som egentligen utmärker lycka. Det handlar om att ha saker att se fram emot.

Jag opponerade mig. Tankar på framtiden är en flykt ifrån nuet. Lycklig är man per (min) definition bara de korta stunder då man varken längtar framåt eller bakåt, då man för en gångs skull inte önskar sig till en annan plats, annan tid eller andra omständigheter. Då allt sådant för ett dyrbart ögonblick försvinner och man existerar, nöjd, helt i nuet.

Några sådana minuter förlänades mig idag, sedan jag tagit mig hela vägen till Paris, till hotellet på Rue de Tolbiac, utan att någon av tavlorna gått sönder, och äntligen – trött i fötter, trött i sinne - fick slå mig ner på ett lugnt brasserie och beställa in en omelette du fromage och en strut med tjut rouge.

Utsikten från hotellrummet är också fin. Men det här får bli dagens bild.

Att göra (dagen före avresa)

* Hitta en passande väska (Haglöfsryggsäcken?).

* Lägga viktiga papper (biljetter, franska instruktionslappar, turistips) och annat lättglömt småkrafs (sladdar, kamera, gratiskarta, almanacka) i en hög för avprickning senare.

* Lokalisera hotellet på google maps, samt närmsta metrostation.

* Springa (gärna en mil).

* Se En julberättelse på dvd.

* Maila novellerna till sambons arbete för utskrift (skall läsas igenom på café, till lukten av vin och cigaretter, ljudet av dragspelsmusik).

* Tvätta underkläder.

* Meditera 20 minuter sittande, enligt instruktioner.

* Checka in.

* Genomgå symblisk tvagning (skalömsning).

* Packa (böcker, dator, kläder, anteckningsblock, tandborste).

* Väga baggaget, inklusive frigolitflotten med tavlan i (störtar planet i Stora bält överlever den som bland rykande vrakdelar och nerdalande lösöre lyckas klamra sig fast vid min målning).

* Maila människa om brev som inte anlänt med posten i tid.

* Se This Is It på Filmstaden Söder, kl 18.45.

* Åka hem, tända ljus?, andas ut.

***

Kl. 22.55 återstår:

* Sista tjugo minuterna av En julberättelse.

* Meditationen.

* Utandningen.

Kanske går det på något sätt att kombinera.

Lägesrapport (21)

Läser: Skynda, kom och se av Lotta Lundberg,

men har, efter ett femtiotal sidor: ännu inte blivit klok på om den är god litteratur, eller bara imiterar sådan (kanske rör det sig om en blandning av båda).

Skrattar: åt formuleringen "Det är ett sakta förfall, förklätt till framtidshopp", som föddes i ett maskinrum igår, under en munter tävlan i missmod.

Äter: torkade aprikoser.

Tvättar: blivande baggage.

Fascineras: av att farbrodern som bor en trappa ner vårt hus fyller slätt 100 år på söndag.

Skulle gärna: sett brevet som då enligt sed bör anlända från självaste kungen.

Vilar: ögonen på en svartvit Gregory Peck i den på andra sätt svartvita Skuggor över Södern,

och fnittrar i minnet: åt repliker från Capote.

Ramar: in,

och paketerar: tavlor till Grand Palais.

Förvandlar därmed: hela lägenheten till ett gnastrigt inferno av elektriskt laddad byggvaru-frigolit (och samtidigt min frigolithatande sambo till en levande version av Munchs målning Skriet).

Hoppas: att vintern blir kort, men att tiden varar länge.

Befinner mig: rent allmänt, i ett tillstånd av skälvan.

Tänker: att elva nätter av frid i Paris (promenader och frasiga baguetter) förmodligen är just vad jag behöver.

För undrar: egentligen, vad meningen är, om allting evigt blir en längtan?

Primitiva motiv (och vaga måttstockar)

Filmens titel sätter fingret på det hela - Apan.

Här möter vi en man som under ett krackelerat skal av civiliserad normalitet, fallit till föga för sina mest primitiva impulser och resonemang.

Det är en klockren film, klockren i det avseendet att den lyckas exakt med vad den vill uppnå. Berättandet är koncentrerat, just lagom gåtfullt. Dialogen är vägd på våg och Olle Sarri är lysande. Nerven varken slakar eller brister.

På förhand trodde jag (inte minst efter att ha sett spridningen bland betygen) att jag antingen skulle älska eller hata den här filmen.

Nu tyckte jag rätt och slätt om den.

***

Igår var jag dessutom på ett (som jag antar) föredömligt humör för just den här filmen (plötsligt matt, mållöst nervös och allmänt jagad).

Det fick mig samtidigt att filosofera över detta att ingen mätning kan bli exakt när instrumentet som används inte är oföränderliga och exakta.

Alla mäter vi världen med var sin tumstock, som är olika lång inte bara i förhållande till andras tumstockar utan även jämfört med sig själv från dag till dag.

En gammal sanning som för en stund kändes relevant.

Att mäta film med mig just nu, vore som att mäta avstånd med en amöba.

Prisutdelning!

Med ett stort grattis presenteras nu priset till vinnaren av bloggtävlingen Gissa stationen! Konst i Stockholms tunnelbana - Morgan!

Förutom det lilla diplomet i behändigt pocketformat består vinsten av tre böcker och en film.

Bok 1: Försvinnarna av Jerker Virdborg - till hälften en roman om en försvunnen barndomsvän, till hälften en fascinerande vandring genom Stockholms underjord, dess grottor och tunnlar. Med andra ord en passande fortsättning av tävlingen.

Bok 2: What I Talk About When I Talk About Running av Haruki Murakami - den japanske författarens inspirerande bok om sitt liv som författare och långdistanslöpare. Om apostlahästarna - ett alternativt och ännu miljövänligare sätt att färdas för den som till äventyrs är trött på tunnelbanan.

Bok 3: Fiktioner av Jorge Luis Borges - som inte ens med god vilja kan ses ha ett jota med tunnelbanor att göra, men som ändå är en fantastisk och absurdistisk farkost för den som vill resa i tanken.

Medan böckerna är valda helt utifrån kvaliteten på deras innehåll, är filmen vald helt och hållet för titelns skull - Kvalster. Jag har inte ens sett den själv. Men det är ett svenskt tevedrama av Lisa Ohlin, och det lär faktiskt inte vara så pjåkigt.

Hur som helst hoppas att paketet ska falla vinnaren i smaken.

***

Förutom förstapriset erbjuds också en kombinerad bokåtervinning och tröstprispott!

Här får alla som tagit poäng i tävlingen tjivas om godsakerna. Vill någon ha något ur potten får den hojta till i en kommentar. Vill flera ha samma sak går priset till den med flest poäng.

Ett kombinerat presentkort på Lovefilm (299 kr) och Adlibris (50 kr).

Bok 1 (bättre begagnad): Vad är konst? och 100 andra jätteviktiga frågor av Ernst Billgren - trevlig läsning om konstens väsen, enligt en av våra nutida stora.

Bok 2 (bättre begagndad): The Story of Edgar Sawtelle av David Wroblewski - amerikansk storsäljare för den som gillar hundar.

***

Grattis och varsågoda! säger jag en sista gång. Men ett ännu större tack till alla som ville vara med!

Kanske blir det fler lekar framöver. Det är inte omöjligt. Men först vill tävlingsledningen ha semester.

Rätt svar (deltävling 40): T-centralen!

Och grattis Burrburr, som alltså fick vara sist att vara först!

Men grattis ännu mer Morgan, som trots hård konkurrens i sluttampen, skrapade ihop flest poäng sammanlagt och alltså har vunnit hela tävlingen! Trummor och trumpeter.

För att dra ut på det roliga sparar vi emellertid prisutdelingen till senare. Först har vi nämligen en hel armé av konstnärer att stifta bekantskap med. Konsten har vuxit fram i omgångar sedan stationen invigdes 1957 och omfattande verk av femton kreatörer samsas nu i denna centralknut i tunnelbanenätet.

För att det här inlägget inte ska bli tio digitalmeter långt, tar vi det därför lite kort och koncentrerar vi oss främst kring konsten på själva plattformarna.

Till att börja med var ledtrådsbilden hämtad från en av spårväggarna på den övre plattformen. Väggen pryds av mångfärgade figurer i stengods, som ska föra tankarna till olika trafiksignaler och symboler.

Konsthantverkaren, keramikern och formgivaren Signe Persson-Melin (född 1925) har utformat kaklet, med inspiration ur sin vanliga produktion av bruksföremål (här syns bland annat hennes för den tiden fräcka matkruka med stor text). Den stiliserade naturmålaren, autodidakten och ordföraren för Svenska Konstnärsförbundet Anders Österlin har sedan stått för kompositionen av själva figurerna (här ett galleri med en del av hans andra verk).

Spårväggen mitt emot figurerna täcks samtidigt av glasprismor i ett nonfigurativt mönster och harmoniserande färgtoner. Verket kallas Karlavagnen och har skapats av mångkonstnären Bengt Edenfalk (född 1924, här några bilder av hans glashantverk) och målaren, grafikern Erland Melanton (1916-1968, här en hel trycksak med text och många riktigt vackra bilder).

Längs mitten av plattformen finner vi Egon Möller-Nielsens (1915-1959) mjukt formade (och blåskatarrkalla) soffor i benvit stengöt, helt i linje med konstnärens ideal, att konst inte bara ska beskådas, utan även brukas - som synes på bilden är ju bänkarna bra både till vila och lek. (Här en mer avsiktligt leksak.)

Siri Derkerts (1888-1973) Kvinnopelaren i ristad betong står också här på övre plattformen, med bilder från hennes favorit motiv - freden, kvinnokampen- men också av hennes egna döttrar. (Derkert känner vi sedan tidigare från Östermalms tunnelbanestation.)

Landskaps- och porträttmålaren Vera Nilssons (1888-1979) pelare Det Klara som trots allt inte försvinner hittar vi i andra änden av plattformen.

Liksom Derkert var Nilsson en av våra kvinnliga konstpionjärer och de var båda med och stred för att få konst till tunnelbanan. (Här rätt och slätt ett bildsök på Vera Nilsson.)

På en tredje pelare hittar vi skulptören, medaljkonstnären, marathonlöparen och samlaren av afrikansk konst Berndt Hellebergs (1920-2000) svarta (draken Katla-liknande) högrelief.

(Här bilder av Hellebergs fågelklump-skulpturer Fågel Rock på min egen hemstation Brommaplan.)

På plattformen nedanför, ett steg närmare jordens kärna, finner vi istället pelare täckta av svart klinker där Torsten Treutiger smugit in reliefer av olika föremål, som djur, instrument och fordon. (Treutiger smyger även under radarn på intranätet)

Och på väg ännu längre nedåt, mot blåa linjens plattform i botten av Centralens spårknut, hittar vi på grund av tunnelarbete just nu inte Carl Fredrik Reuterswärds (född 1934) emaljsvit Take the A-train. Men den brukar annars hänga där längs rullbandet. (Han har ju också gjort Den knutna pistolen som bland annat finns i ett exemplar på Fittjas tunnelbanestation.)

Målaren, grafikern, skulptören, tecknaren och författaren Per Olof Ultvedts (1927-2006) vackra, blå bladrankor täcker dock fortfarande nedre plattformsgrottan. På golvet ser vi hans cementmosaik, och ovanför rulltrappan de harmoniska siluetterna av arbetarna som var med och byggde stationen. (Tillsammans med Tinguely och Niki de Saint Phalle skapade Ultvedt 1966 den monstruösa katedralen Hon till Moderna museet i Stockholm.)

***

Kort och bildlöst kan också nämnas att Jörgen Fogelquist (1927-2005) har gjort det spanska (blyhaltiga, i Sverige olagliga) kaklet, kallat Tur och retur, i tunneln mot Centralstationen. (Honom känner vi sedan gammalt från Västertorp.)

Britt-Louise Sundell (född 1928) har gjort grindarna i konstsmide i gången mot Klara kyrka. (Hon har ju även skapat grinden vid Mariatorget.)

Och i den bara några år gamla glasentrén ovanför Sergelstorg, finns ett tillfälligt verk med pressade växter och färgat silikongummi kallat In between, av naturivraren Roland Persson (född 1962).

***

Pust!

Ja, pust!

I fyrtio veckor har vi nu farit tunnelbanenätet runt och (passande nog, tycker jag i alla fall) slutligen hamnat dit alla spår förr eller senare leder (stationen domineras så av tunnelbanan att den rent av kommit att uppkallas efter sig själv).

Åtminstone för mig har det varit en lärorik resa. Men nu är det i alla fall dags att sätta punkt.

Trots att vi i den här tävlingen uppmärksammat mer än hundratalet konstverk och deras mer eller mindre berömda skapare, finns det emellertid fortfarande en hel massa verk kvar i tunnlarna för dem som gärna vill se mer.

Världen innehåller överlag så ofantligt mycket mer än vi i vanliga fall orkar lägga märke till. Att då och då på allvar se på sin omgivning kan faktiskt vara något av en uppenbarelse.

Så fortsätt hålla ögonen öppna i kollektivtrafiken, och ha en fortsatt trevlig resa genom tillvaron i stort!

Jag återkommer snart med priset.

Bröderna Kvidas och Njutas

En modern saga med gammaldags moral. Med fördel utformad som en variant av Dr Jekyll och Mr Hyde.

Med hög frekvens av ord som "Livet, broder, livet!" och "För en gångs skull i mitt fattiga liv, ska jag till slut få njuta!" varvat med "Aldrig mer! Det har du mitt ord på!" och "Ack, den djävulska bitterheten!"

Utlovas: Stor humor. Stor tragik.

Existensens mest bländbelysta toppar och allra mest förmörkade djup.

Igenkänningsfaktorn, liksom förutsägbarheten, i evighet, lika med hög.

Arma du, Kvidas!

Arma du, Njutas...

Åldringar på hög nivå

Första 3D-upplevelsen i rörlig bild sedan TV-piraterna på tidigt 80-tal (och kanske förresten något skolbesök på Cosmonova på 90-talet):

Upp, berättelsen om farbrorn som förvandlar sitt hus till en luftballong för att på ålderns höst resa till Paradisfallen och uppfylla sin och sin döda frus gamla barndomsdröm.

Gråt och skratt om vartannat, ibland med överrumplande övergångar. Vilken sinnesfest!

Utan tvekan det bästa i genren sedan Råttatouille.

***

Annan film i kategorin åldringar möter medlemmar ur den yngre generationen:

Tokyo story - föräldrarna, den mer än 50 år äldre systerfilmen till Still walking.

Man skulle kunna tro att ett två och en halv timme långt, halvsekel gammalt, svartvitt japansk drama om egentligen inget särskilt alls skulle vara tråkigt. Istället hypnotiseras man av de familjära vardagsbestyren, de universella, helt odramatiska konflikterna mellan gammal och ung.

Den kvardröjande känslan: Tiden har sin gång.

Och det är helt i sin ordning.

Allt är inte guld som lockar

I sin populärfilosofiska bok Statusstress gör Alain de Botton upp med människans blinda strävan efter materiellt välstånd i hopp om att därigenom bli värdig nog att älska. Han går hela vägen tillbaka till antiken för att visa hur synen på vem som är aktningsvärd och inte har förändrats över tid. Slutsatsen är att begreppet status inte är en given storhet, utan tvärt om lika flyktigt som årstidernas växlingar och inget man alltså bör grunda hela sin livsinställning på.

Det är alltid spännande att läsa böcker som plötsligt låter en se det vatten man själv simmar i, när ens världsbild för en stund luckras upp, knutarna i hjärnan lossas, och man för en stund blir fri igen att dra nya, och kanske bättre slutsatser och sig själv och det liv man lever. Till en början fungerar också Bottons bok just så.

När han emellertid ägnat något hundratal sidor åt att måla upp problemet för läsaren (som han anser, i sin fulla vidd) och ska övergå till den den andra delen av sitt resonemang - lösningarna - så känns anslaget inte längre lika självklart.

Exempelvis får kristendomen ett helt egen kapitel efter filosofi, konst och politik och tillåts torna helt ensam som möjlig religiös lösning på våra konflikter. Ingen annan religion nämns, trots att åtminstone buddhismen (som ju siktar mot ett upplösande av all jordisk längtan) borde varit en given kandidat i sammanhanget.

Vidare retar jag mig på den begränsade innebörd som Botton verkar lägga in i begreppet status. Han koncentrerar sig nästan uteslutande på materiell framgång. Men även inom de bohem- eller konstkretsar han också tar som exempel på andra sätt att leva (med sina alternativa problem till penningjakten - allmänt kaos och fattigdom) fanns och finns ju fortfarande en intern hierarki och statussträvan.

Även den som insett att man inte blir lyckligare av att äga dyra saker, och inte heller bryr sig om vad andra tycker om henne just i detta avseende, kan vakna om morgnarna med ett osläckligt bekräftelsebehov och en känsla av att inte räcka till.

I Marie Söderqvist Tralaus nyutgivna boken Status: vägen till lycka, ligger också "en egen hoparbetad förmögenhet" först på tredjeplats i de tillfrågades ranking, medan att "vara allmänbildad" ligger högst. Att vara kunnig och ha makt över sin egen tid dominerar överlag toptio-listan. (Men kanske (?) pekar detta samtidigt på en dold punkt bland idealen, något som svenskar omedvetet, och med en känsla av stor rättrådighet, anpassar sig till - "att vara politiskt korrekt".)

Jag tror inte heller att Alain de Botton skulle förneka att statusstress också finns inom grupper där man lägger mindre vikt vid inkomst och mer vid intellektuella företräden. Men trots vidspända ansatser, och en lika angemän Bottonsk lätthet i tonen som alltid, blir boken något enkelspårig och skjuter knappast dem i hjärtat som faktiskt tar sig tid att läsa den.

God förströelse var det likväl. Och en liten smula mer allmänbildad är jag ju nu när jag till slut lägger boken åt sidan - en marginell statusvinst som jag alltså, lite ironiskt, får tacka den gode Botton för.

Rättvik

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 40)

Minsann, kära tävlande, om vi inte har lyckats ta oss fram ända till slutdestinationen på den här långa resan!

För förmodligen (man ska aldrig säga aldrig) sista gången under denna bloggs paraply sätts er uppmärksamhet i vardagen på prov (eller för somliga, google-tekniken).

Frågan är den samma som tidigare: På vilken tunnelbanestation i Stockholm finner man konstverket nedan?

Rätt svar avslöjas på måndag, och då vet vi också vem som har lyckats svara rätt och snabbast flest gånger, skrapat ihop mest poäng, och alltså vunnit både äran och det länge utlovade priset!

Här är bilden. Så för sista gången, lycka till!