Stål och glas

Vid sidan av allt annat är det svårt att inte imponeras av själva byggnaden Grand Palais, byggd inför världsutställningen i Paris år 1900.

Det är fint med katedraler som inte har med gud att göra. Eller mammon.

Framstegshetsen, visserligen.

Men stiligt är det, hur som haver.

Portarna öppnades

När den nyanlända sambon och jag - efter flera timmars vandrande bland konsten - till slut begav oss hemåt från vernissagen Grand Palais, hade mörkret fallit och kön ringlade fortfarande i en två hundra meter lång, paraplyförsedd orm längs trottoaren.

Det var först då, i det ständigt tilltagande myllret, som jag insåg hur stor Art en Capital faktiskt är, och då inte enbart till volymen – där samsas fem olika salonger med sammanlagt många hundra deltagare - utan även som publikmagnet i denna konstens huvudstad.

Det krävdes ett flertal varv genom den färgklara skärmlabyrinten innan man som besökare kunde sortera intrycken. Lyckligast fann jag mig till rätta bland de stora oljemålningarna i salongerna ”Comparaisons”, ”Société des Artistes Francais” och ”Société Nationale des Beaux-Arts”, och återvände flera gånger för att beundra imponerande arbeten.

Nästa gång jag ställer ut, tänkte jag, ska jag också se till att fläska på.

Nakna, yppiga kvinnor var annars ett genomgående motiv på utställningen, lika populärt 2009 som någonsin tidigare i konsthistorien. Brösten dignade som sprängfyllda vattenballonger vart man än vände blicken.

Så sambon hade inte heller tråkigt.

Avtäckning!

I dag slås dörrarna upp för utställningen Art en Capital i Grand Palais i Paris.

Ni som inte har nöjet att vara där personligen, får nu i bloggen i alla fall se mina bidrag:

Keep on dreaming

97 x 75 cm

Hedgehog thinking

26 x 20 cm

Udda fåglar i Svenska huset

I dag träffades vår delegation i Svenska huset i Cité Universitaire för kaffe och presentationsrunda.

De flesta i vår, omkring 20-hövdade, grupp har arbetat med konst i decennier, många sedan länge på heltid, och ofta knutna till internationella sällskap. När det var min tur att säga några ord om de vägar som fört mig till Paris, kände jag mig som något av en kråka bland tranor.

(Tidigare hade jag berättat att mina bidrag var målade på golvpapp och en av kollegorna utbrast förskräckt: "Men det är väl knappast syrafritt!" och jag slog ut med händerna. Senare föll det mig in att jag, istället för att lite ursäktande förklara mig som självlärd, underförstått amatör, i fortsättningen borde kalla mig "anarkist". Konstanarkist. Det torde i alla fall innebära slutet för all kontraproduktiv motargumentation, och då framför allt min egen.)

Symptomatiskt nog blev jag själv dessutom mest intresserad av den i sällskapet som reste sig upp och berättade att hon för sin del inte var målare utan författare, och att hon följde den här gruppen som skribent inte som bildkonstnär.

Efteråt köpte jag hennes novellsamling.

Inlämnad och utpumpad (2)

Sydvästra långsidan av Grand Palais förvandlades till ett nervöst kryller när det var dags för inlämning till Salon du Dessin et du Peinture á l'eau.

Tavlor och papier maché figurer avtäcktes, kontrollmättes, förseddes med klisteretiketter och travades längs med väggarna, medan utställningens roddare byggde montrar, kånkade material, körde runt på truckar och steghissar och ropade ut direktiv på för många helt obegriplig franska.

Vi var alla glada att äntligen vara av med fanstygen. Allt vi behöver göra nu är att att invänta vernissagen på tisdag. Då ska skärmarna i hallen digna av konst (vår konst).

Vilket på ett sätt nästan är synd.

Väggarna i stora palatset var ju vackra som de var, även utan tavlor.

Svensk konst i Paris tunnelbana

Vad vore väl jag för en tunnelbanekonstbloggare om jag inte passade på att dokumentera höstens svenska samlingsutställning på linje 14, nu när jag ändå är i Paris?

Med avsevärd möda lyckades jag hitta alla montrar utom dem på Gare de Lyon. Så här ser det ut:

På station Madeleine - verk av (från vänster): Martina Vasques, Carin Ellberg och Susanne Simonson...

...samt Ann Jansson, Maya Eizin Öijer och Johanna Schartau.

På station Pyramides - verk av: Mette Björnberg, Lovisa Ringborg och Klara Kristalova.

På station Gare de Lyon - verk av: Anna Kleberg (montrarna finns att se i länken ovan, där stämmer emellertid inte alltid uppgifterna om vilket verk som finns på vilken station).

På station Bercy - verk av: Maria Hall, Anna Kleberg och Lenke Rothman.

Upplevelsen kan sammanfattas i en lärdom. Om man får möjlighet att ställa ut sin konst i något så monstruöst som en tunnelbanestation, då bör man också se till att fläska på.

De här 12 konstnärinnornas konstverk är alla rara var för sig. Men för den förbiilande pendlaren blir deras närvaro försumbar, om de märks över huvud taget. Det förefaller mig som om konstnärernas främsta fundering handlar om logistiken - hur få fanstyget över kontinenten? (en funderingen jag själv blivit väl förtrogen med) - och inte så mycket om hur de skulle ta vara på den plats de fått sig givna.

Även om jag blev spontant förtjust särskilt i Lovisa Ringborgs fotografier och Klara Kristovas lilla svampfamilj, blir utställningen sammantaget alltså en besvikelse. Men den gav mig i alla fall en anledning att stanna några timmar i underjorden, medan regnet föll över Paris.

Långrandigt

Till min egen stora förvåning började jag faktiskt läsa igenom den längsta av novellerna på hotellrummet igår.

Till min glädje var där mycket som var bra.

Till min irritation var det däremot för pladdrigt.

Jag skyller på formen. Allt är upplagt som en dagbok, skriven av en person som själv inte är helt klar över sina bevekelsegrunder, någon som dessutom hellre uttrycker sig i bild än i ord.

Och för att en dagbok ska kännas autentisk får den heller inte vara för tillrättalagd och välredigerad. Det måste också finnas en tydlig kontrast mellan jagets ord och de avskrivna citat som sprängs in efter hand. Så har i alla fall mina funderingar gått tidigare.

Nu inser jag att jag måste koka ner eländet med åtminstone en femtedel.

Men det är ok. Det finns en fin buljong där i botten, om jag bara reducerar den tillräckligt.

***

Hotel Tolbiac (lokaliserat i trettonde arrondissementet, "i hjärtat av Paris Chinatown") är förresten också mycket långrandigt. Men i glada färger. Var våning har sin egen kulör.

Jag håller till på den turkosa.

Liv och död

Jag skulle nog kunna svälta ihjäl av ren obeslutsamhet.

Idag vandrade jag 4 timmar genom södra Paris utan att lyckas förmå mig att gå in på en restaurang. Bland annat genom Cimetière de Montparnasse.

Kyrkogårdar får mig aldrig att tänka på döden. Ofta har jag i en poetisk anda försökt kontemplera över de svunna som ligger under kors och stenar. Men mina tankar går istället till dem som blivit kvar.

För gravarna är inte monument över dem som dött, utan över dem som sörjer - eller gläds, sen glömmer.

Det är inte för de dödas skull man tassar lätt och försiktigt. Utan för dem som ännu lever.

Definitionen av lycka

Häromdagen berättade en kollega på bion att forskarna till slut forskat fram vad som egentligen utmärker lycka. Det handlar om att ha saker att se fram emot.

Jag opponerade mig. Tankar på framtiden är en flykt ifrån nuet. Lycklig är man per (min) definition bara de korta stunder då man varken längtar framåt eller bakåt, då man för en gångs skull inte önskar sig till en annan plats, annan tid eller andra omständigheter. Då allt sådant för ett dyrbart ögonblick försvinner och man existerar, nöjd, helt i nuet.

Några sådana minuter förlänades mig idag, sedan jag tagit mig hela vägen till Paris, till hotellet på Rue de Tolbiac, utan att någon av tavlorna gått sönder, och äntligen – trött i fötter, trött i sinne - fick slå mig ner på ett lugnt brasserie och beställa in en omelette du fromage och en strut med tjut rouge.

Utsikten från hotellrummet är också fin. Men det här får bli dagens bild.

Att göra (dagen före avresa)

* Hitta en passande väska (Haglöfsryggsäcken?).

* Lägga viktiga papper (biljetter, franska instruktionslappar, turistips) och annat lättglömt småkrafs (sladdar, kamera, gratiskarta, almanacka) i en hög för avprickning senare.

* Lokalisera hotellet på google maps, samt närmsta metrostation.

* Springa (gärna en mil).

* Se En julberättelse på dvd.

* Maila novellerna till sambons arbete för utskrift (skall läsas igenom på café, till lukten av vin och cigaretter, ljudet av dragspelsmusik).

* Tvätta underkläder.

* Meditera 20 minuter sittande, enligt instruktioner.

* Checka in.

* Genomgå symblisk tvagning (skalömsning).

* Packa (böcker, dator, kläder, anteckningsblock, tandborste).

* Väga baggaget, inklusive frigolitflotten med tavlan i (störtar planet i Stora bält överlever den som bland rykande vrakdelar och nerdalande lösöre lyckas klamra sig fast vid min målning).

* Maila människa om brev som inte anlänt med posten i tid.

* Se This Is It på Filmstaden Söder, kl 18.45.

* Åka hem, tända ljus?, andas ut.

***

Kl. 22.55 återstår:

* Sista tjugo minuterna av En julberättelse.

* Meditationen.

* Utandningen.

Kanske går det på något sätt att kombinera.

Lägesrapport (21)

Läser: Skynda, kom och se av Lotta Lundberg,

men har, efter ett femtiotal sidor: ännu inte blivit klok på om den är god litteratur, eller bara imiterar sådan (kanske rör det sig om en blandning av båda).

Skrattar: åt formuleringen "Det är ett sakta förfall, förklätt till framtidshopp", som föddes i ett maskinrum igår, under en munter tävlan i missmod.

Äter: torkade aprikoser.

Tvättar: blivande baggage.

Fascineras: av att farbrodern som bor en trappa ner vårt hus fyller slätt 100 år på söndag.

Skulle gärna: sett brevet som då enligt sed bör anlända från självaste kungen.

Vilar: ögonen på en svartvit Gregory Peck i den på andra sätt svartvita Skuggor över Södern,

och fnittrar i minnet: åt repliker från Capote.

Ramar: in,

och paketerar: tavlor till Grand Palais.

Förvandlar därmed: hela lägenheten till ett gnastrigt inferno av elektriskt laddad byggvaru-frigolit (och samtidigt min frigolithatande sambo till en levande version av Munchs målning Skriet).

Hoppas: att vintern blir kort, men att tiden varar länge.

Befinner mig: rent allmänt, i ett tillstånd av skälvan.

Tänker: att elva nätter av frid i Paris (promenader och frasiga baguetter) förmodligen är just vad jag behöver.

För undrar: egentligen, vad meningen är, om allting evigt blir en längtan?

Primitiva motiv (och vaga måttstockar)

Filmens titel sätter fingret på det hela - Apan.

Här möter vi en man som under ett krackelerat skal av civiliserad normalitet, fallit till föga för sina mest primitiva impulser och resonemang.

Det är en klockren film, klockren i det avseendet att den lyckas exakt med vad den vill uppnå. Berättandet är koncentrerat, just lagom gåtfullt. Dialogen är vägd på våg och Olle Sarri är lysande. Nerven varken slakar eller brister.

På förhand trodde jag (inte minst efter att ha sett spridningen bland betygen) att jag antingen skulle älska eller hata den här filmen.

Nu tyckte jag rätt och slätt om den.

***

Igår var jag dessutom på ett (som jag antar) föredömligt humör för just den här filmen (plötsligt matt, mållöst nervös och allmänt jagad).

Det fick mig samtidigt att filosofera över detta att ingen mätning kan bli exakt när instrumentet som används inte är oföränderliga och exakta.

Alla mäter vi världen med var sin tumstock, som är olika lång inte bara i förhållande till andras tumstockar utan även jämfört med sig själv från dag till dag.

En gammal sanning som för en stund kändes relevant.

Att mäta film med mig just nu, vore som att mäta avstånd med en amöba.

Prisutdelning!

Med ett stort grattis presenteras nu priset till vinnaren av bloggtävlingen Gissa stationen! Konst i Stockholms tunnelbana - Morgan!

Förutom det lilla diplomet i behändigt pocketformat består vinsten av tre böcker och en film.

Bok 1: Försvinnarna av Jerker Virdborg - till hälften en roman om en försvunnen barndomsvän, till hälften en fascinerande vandring genom Stockholms underjord, dess grottor och tunnlar. Med andra ord en passande fortsättning av tävlingen.

Bok 2: What I Talk About When I Talk About Running av Haruki Murakami - den japanske författarens inspirerande bok om sitt liv som författare och långdistanslöpare. Om apostlahästarna - ett alternativt och ännu miljövänligare sätt att färdas för den som till äventyrs är trött på tunnelbanan.

Bok 3: Fiktioner av Jorge Luis Borges - som inte ens med god vilja kan ses ha ett jota med tunnelbanor att göra, men som ändå är en fantastisk och absurdistisk farkost för den som vill resa i tanken.

Medan böckerna är valda helt utifrån kvaliteten på deras innehåll, är filmen vald helt och hållet för titelns skull - Kvalster. Jag har inte ens sett den själv. Men det är ett svenskt tevedrama av Lisa Ohlin, och det lär faktiskt inte vara så pjåkigt.

Hur som helst hoppas att paketet ska falla vinnaren i smaken.

***

Förutom förstapriset erbjuds också en kombinerad bokåtervinning och tröstprispott!

Här får alla som tagit poäng i tävlingen tjivas om godsakerna. Vill någon ha något ur potten får den hojta till i en kommentar. Vill flera ha samma sak går priset till den med flest poäng.

Ett kombinerat presentkort på Lovefilm (299 kr) och Adlibris (50 kr).

Bok 1 (bättre begagnad): Vad är konst? och 100 andra jätteviktiga frågor av Ernst Billgren - trevlig läsning om konstens väsen, enligt en av våra nutida stora.

Bok 2 (bättre begagndad): The Story of Edgar Sawtelle av David Wroblewski - amerikansk storsäljare för den som gillar hundar.

***

Grattis och varsågoda! säger jag en sista gång. Men ett ännu större tack till alla som ville vara med!

Kanske blir det fler lekar framöver. Det är inte omöjligt. Men först vill tävlingsledningen ha semester.

Rätt svar (deltävling 40): T-centralen!

Och grattis Burrburr, som alltså fick vara sist att vara först!

Men grattis ännu mer Morgan, som trots hård konkurrens i sluttampen, skrapade ihop flest poäng sammanlagt och alltså har vunnit hela tävlingen! Trummor och trumpeter.

För att dra ut på det roliga sparar vi emellertid prisutdelingen till senare. Först har vi nämligen en hel armé av konstnärer att stifta bekantskap med. Konsten har vuxit fram i omgångar sedan stationen invigdes 1957 och omfattande verk av femton kreatörer samsas nu i denna centralknut i tunnelbanenätet.

För att det här inlägget inte ska bli tio digitalmeter långt, tar vi det därför lite kort och koncentrerar vi oss främst kring konsten på själva plattformarna.

Till att börja med var ledtrådsbilden hämtad från en av spårväggarna på den övre plattformen. Väggen pryds av mångfärgade figurer i stengods, som ska föra tankarna till olika trafiksignaler och symboler.

Konsthantverkaren, keramikern och formgivaren Signe Persson-Melin (född 1925) har utformat kaklet, med inspiration ur sin vanliga produktion av bruksföremål (här syns bland annat hennes för den tiden fräcka matkruka med stor text). Den stiliserade naturmålaren, autodidakten och ordföraren för Svenska Konstnärsförbundet Anders Österlin har sedan stått för kompositionen av själva figurerna (här ett galleri med en del av hans andra verk).

Spårväggen mitt emot figurerna täcks samtidigt av glasprismor i ett nonfigurativt mönster och harmoniserande färgtoner. Verket kallas Karlavagnen och har skapats av mångkonstnären Bengt Edenfalk (född 1924, här några bilder av hans glashantverk) och målaren, grafikern Erland Melanton (1916-1968, här en hel trycksak med text och många riktigt vackra bilder).

Längs mitten av plattformen finner vi Egon Möller-Nielsens (1915-1959) mjukt formade (och blåskatarrkalla) soffor i benvit stengöt, helt i linje med konstnärens ideal, att konst inte bara ska beskådas, utan även brukas - som synes på bilden är ju bänkarna bra både till vila och lek. (Här en mer avsiktligt leksak.)

Siri Derkerts (1888-1973) Kvinnopelaren i ristad betong står också här på övre plattformen, med bilder från hennes favorit motiv - freden, kvinnokampen- men också av hennes egna döttrar. (Derkert känner vi sedan tidigare från Östermalms tunnelbanestation.)

Landskaps- och porträttmålaren Vera Nilssons (1888-1979) pelare Det Klara som trots allt inte försvinner hittar vi i andra änden av plattformen.

Liksom Derkert var Nilsson en av våra kvinnliga konstpionjärer och de var båda med och stred för att få konst till tunnelbanan. (Här rätt och slätt ett bildsök på Vera Nilsson.)

På en tredje pelare hittar vi skulptören, medaljkonstnären, marathonlöparen och samlaren av afrikansk konst Berndt Hellebergs (1920-2000) svarta (draken Katla-liknande) högrelief.

(Här bilder av Hellebergs fågelklump-skulpturer Fågel Rock på min egen hemstation Brommaplan.)

På plattformen nedanför, ett steg närmare jordens kärna, finner vi istället pelare täckta av svart klinker där Torsten Treutiger smugit in reliefer av olika föremål, som djur, instrument och fordon. (Treutiger smyger även under radarn på intranätet)

Och på väg ännu längre nedåt, mot blåa linjens plattform i botten av Centralens spårknut, hittar vi på grund av tunnelarbete just nu inte Carl Fredrik Reuterswärds (född 1934) emaljsvit Take the A-train. Men den brukar annars hänga där längs rullbandet. (Han har ju också gjort Den knutna pistolen som bland annat finns i ett exemplar på Fittjas tunnelbanestation.)

Målaren, grafikern, skulptören, tecknaren och författaren Per Olof Ultvedts (1927-2006) vackra, blå bladrankor täcker dock fortfarande nedre plattformsgrottan. På golvet ser vi hans cementmosaik, och ovanför rulltrappan de harmoniska siluetterna av arbetarna som var med och byggde stationen. (Tillsammans med Tinguely och Niki de Saint Phalle skapade Ultvedt 1966 den monstruösa katedralen Hon till Moderna museet i Stockholm.)

***

Kort och bildlöst kan också nämnas att Jörgen Fogelquist (1927-2005) har gjort det spanska (blyhaltiga, i Sverige olagliga) kaklet, kallat Tur och retur, i tunneln mot Centralstationen. (Honom känner vi sedan gammalt från Västertorp.)

Britt-Louise Sundell (född 1928) har gjort grindarna i konstsmide i gången mot Klara kyrka. (Hon har ju även skapat grinden vid Mariatorget.)

Och i den bara några år gamla glasentrén ovanför Sergelstorg, finns ett tillfälligt verk med pressade växter och färgat silikongummi kallat In between, av naturivraren Roland Persson (född 1962).

***

Pust!

Ja, pust!

I fyrtio veckor har vi nu farit tunnelbanenätet runt och (passande nog, tycker jag i alla fall) slutligen hamnat dit alla spår förr eller senare leder (stationen domineras så av tunnelbanan att den rent av kommit att uppkallas efter sig själv).

Åtminstone för mig har det varit en lärorik resa. Men nu är det i alla fall dags att sätta punkt.

Trots att vi i den här tävlingen uppmärksammat mer än hundratalet konstverk och deras mer eller mindre berömda skapare, finns det emellertid fortfarande en hel massa verk kvar i tunnlarna för dem som gärna vill se mer.

Världen innehåller överlag så ofantligt mycket mer än vi i vanliga fall orkar lägga märke till. Att då och då på allvar se på sin omgivning kan faktiskt vara något av en uppenbarelse.

Så fortsätt hålla ögonen öppna i kollektivtrafiken, och ha en fortsatt trevlig resa genom tillvaron i stort!

Jag återkommer snart med priset.