Mord i sinnet

Vissa personer är onödiga. Allt de gör är att stjäla uppmärksamhet från mer väsentliga ting. Dem gör man då bäst i att helt enkelt eliminera. Ingen blödighet får i så fall komma mellan. Ska man eliminera någon så ska man göra det ordentligt. Inget blir bättre av att man darrar på handen. När man är klar ska det vara som om den onödiga personen över huvud taget aldrig hade funnits.

Andra människor är också till större nytta döda. Och i deras fall är det döden i sig man i bästa fall kan dra nytta av. Läppstiftsröda blodfläckar och kiselvita benpipor. Döden gör allting tydligt. Där tillvaron upphör går en bläcksvart gräns som också gör livet mer levande.

I trädgårdsboden hänger det ju redan så många lämpliga redskap till hands. Det skadar inte heller om det valda verktyget är en smula udda, om det som används är sekatören snarare än flåhackan, sågen snarare än vedyxan. Å andra sidan bor det en enkel skönhet hos ett för ändamålet redan från början avsett vapen, som exempelvis ett dubbelpipigt jaktgevär. Vad man än väljer måste man hur som helst vara noga med de signaler man sänder ut.

Novellen kom tillbaka från första remissinstans igår och efter att ha tagit del av de medföljande kommentarerna har jag nu huvudet fullt av ond bråd död. Jag måste strama upp det hela och samtidigt skruva berättelsen ytterligare ett varv utan att för den skull våldföra mig på trovärdigheten. Det kan bli knivigt men jag tror att jag vet hur jag ska göra. Jag måste döda en darling, och mörda en annan. Allt jag behöver bli klar över nu är detaljerna.

Ser ni mig på t-banan med något frånvarande och samtidigt strängt koncentrerat i blicken, vet ni alltså vad jag tänker på.