Ungdom och vår

Min morfarsfar hette Ollas Anders Hansson. Det var han som byggde släktgården i den lilla byn Born vid sjön Ljugarn i Dalarna. Han var med och startade upp det socialdemokratiska partiet i Rättvik, forskade i allmogekultur och grundade hembyggdsgården i Rättvik som en följd av sitt intresse. Privat målade han porträtt och landskapsmålningar och på Skansen här i Stockholm finns ett högloft som i regel inte är öppet för allmänheten, men där han målat innertaket i skira kurbitsmönster.

Under sin levnad hann han också bli man för en liten och ganska imponerande samling med Zornreproduktioner. Anders Zorns like blev väl aldrig min morfarsfar - det schvung i penselföringen med vilket förebilden åstadkom sina karaktärer, finns hos min morfarsfar mest som en trevande om än lyckad efterapning. När Ollas Anders Hansson lade bort sitt "Ollas" och bytte efternamn till den fyra tecken långa och ganska kryptiska bokstavskombination som släkten ännu bär i dag, är emellertid min privata teori att det i hög grad var den store idolen som inspirerade honom.

Det är detta senare namn som också pryder den diktsamling som min morfarsfar på egen bekostnad gav ut på Allmogeförlaget i Vetlanda 1939.

Jag träffade aldrig min morfarsfar. Jag vet heller egentligen inte så mycket om honom. Men bland fåtalet av de förfäder jag känner till är han väl ändå den jag känner mig mest besläktad med, även på ett icke-blodsmässigt plan. Som barn lekte jag otaliga dagar i hans egenhändigt allmogedekorerade finstuga. Min mamma har ett av hans landskapsmotiv hängande på soffrumsväggen. Och jag har ett sepiatonat exemplar av hans diktsamling i min bokhylla.

Ungdom och vår heter den.
Underrubrik: sång och dikt

När han dog låg de flesta av häftena kvar fortfarande i drivor här och var runt om på gården, så jag har med tiden kunnat få ett eget. Jag tycker också mycket om att ta fram och titta på den ibland. Det är kanske som att den ger mig en lite stabilare grund att stå på när jag själv fantiserar om att ge ut böcker. Men samtidigt gör mig titeln både rörd och lite lätt generad. För den säger allt om lyriken innanför pärmarna; en sprudlande samling av mycket entusiastiska naturmetaforer, alla mycket svärmiska och mycket vackra. Det är den där typen av poesi som kommer ur pennan på någon som satt sig ner på en sten i den skogsdunge någonstans, tagit ett djupt andetag, för att låta sig uppfyllas av skönheten, och sedan i en salig utandning plitat ner de ord som inspirationen sänt i hans väg.

Jag bläddrar i den ibland. Men läser bara det som går att se mellan pappersvecken, för jag erkänner att jag inte sprättat upp sidorna. Att den fortfarande bara är ett ihopvikt storark fullt av förborgad text är av någon anledning en del av själva tjusningen. Nu tänker jag på måfå välja något av styckena att citera här. Kanske kommer det i ett svep att tredubbla antalet av de läsare som någon gång läst dessa rader. Och det förtjänar han också i min mening, om inte för kvaliteten i sin lyrik, som för det inspirerande faktum att han på eget bevåg gjorde något av sina drömmar istället för att bara sitta och vänta på förbarmande. Hade internet funnits för hundra år sen hade väl inget kunnat stoppa honom!

Nu ska vi se. Harkel och hum.

Vårfröjd, av Anders F.

"Älskling, hör sången i grönskande hagen,
sången bland träden och buskarna där!
Se, där är sångaren, som yr och betagen
diktar sin visa till den han har kär!
Hör, får du höra, hur innerligt roligt
livet kan tagas i majsolens ljus,
fastän små vingarna fladdra oroligt,
sökande grenen för vårdrömmens hus! -

Älskling, min älskling, väl äro vi ringa,
ringa som fågeln, fattiga, små.
Samlade håvor vi äga just inga,
äga ej mer än varandra vi två.
Veta ej än, var den vrå är belägen,
där vi få stanna och reda vårt bo.
Här vi dock vandra i glam framåt vägen,
fulla av jublande lycka och tro.

Väl är det mycket, som ännu vi sakna,
väl är vår längtan ungdomlig och het.
Väl måste skilda vi somna och vakna,
ack, huru länge nog ingen än vet.
Dock, vi mot höjden förtröstansfullt blicka;
Gud han förstår väl de unga också.
Låt oss jubla i våren, min flicka;
majsolen lyser och himlen är blå!"

Tack min käre morfarsfar!