Dubbelliv

Ibland tar jag av mig målarrocken och går ut i staden som en vanlig person.

Klädd i anonymitetens paradplagg nummer ett - stretchjeansen - infiltrerar jag klädbranschen, nickar i kvinnligt samförstånd och svänger mig, till synes fullt naturligt, med fraser som "supertjusigt" och "den där blir ju jättesnygg med nåt glittrigt till runt halsen kanske och så lite klack". Iförd uniformerad t-tröja sitter jag på din biograf och ler, frågar om du vill ha dricka till popcornen, man blir ju lätt så törstig annars.

Periodvis spelar jag min roll så länge och väl att jag börjar tro att detta är mitt egentliga liv. Dagarna går. Orken reserveras för uppackning av violetta leggins och coca cola. Kvällarna går åt till framför telen. En tavla eller bok ropar på hjälp ur fjärran, men mina öron har slutit sig och jag hör dem inte.

Tills plötsligt en morgon då tiden återvänder. Några dagar i sträck att disponera som jag vill. Orken kommer tillbaka. Befriade från meningslösa sysslor får tankarna nytt syre och jag minns åter vem jag egentligen är. Trevande närmar jag mig sysslorna på nytt. Det tar emot först, som om jag nästan vore rädd för dem, rädd för att bli uppslukad, förlora markkontakten som förut och skärmas av från det där andra livet igen, den där andra dimensionen av verkligheten där människor i allmänhet lever sina liv, där man möts och pratar, ser varandra i ögonen. Men redan efter ett par dagar har jag glömt oron.

Disken reser sig i travar över kokbänken. Dammråttorna pilar ogenerat över golvet, mellan mina fötter. Att diska och damma hör det andra livet till. Och själv är jag inte där. Jag har försvunnit ner bland färg och tangenter. Teven får tiga. Jag läser i stället. Byter P3 mot P1. Kan inte få nog. Jag flyger. Stundtals så hastigt att jag inte längre behöver ta hänsyn till naturens lagar. Jag kan backa tiden om jag vill. Jag kan röra mig genom väggar.

Tills en ny morgon kommer och väckarklockan ringer. Jobbet kallar. Mekaniskt byter jag målarstassen mot stretchjeans och ger mig. Kroppen värker av motstånd. Som hos ett djur som släppts ut och åter fått springa fritt i skogen, men bara tillräckligt länge för att det ska minnas ljuden och dofterna, förnimmelsen av mossa och barr under tassarna, daggens kyla, värmen ur hällarna, allt för att sedan fångas in på nytt. Buren har aldrig varit så trång.

Men för att inte väcka misstankar ler jag som om jag menar det. Och snart tror jag på det själv.

Timmarna går. Livet rinner undan.