Människorna och avgrunden

Det är inte ofta jag tar fram superlativen. Jag sparar dem till när de verkligen behövs.

Ruben Östlund är ett geni!

De ofrivilliga är en genialisk film!

Manuset är genialt. Skådespeleriet/regissörsarbetet är genialt. Att välja helt praktiskt taget helt omöjliga kameravinklar, så att allt vi ofta ser av människorna är deras mellangärden, halva ansiktet eller benen, är genialt.

I samband med sin första film Gitarrmongot förklarade Östlund de långa, passiva, tagningarna med sitt ursprung inom offpistskidåkningen. När ett svårt åk ska dokumenteras är en av grundreglerna att hela åket ska fångas i en enda tagning. Detta för att ingen ska kunna misstänka att flera olika åk klippts samman, trick fuskats in och vurpor fuskats bort. Man bara sätter på kameran och så får det gå som det går. Det kan sluta väl. Det kan gå käpprätt åt H.

Just denna hypnotiserande ovisshet har Östlunds alltså lyckats överföra till sina spelfilmer. Framför våra ögon sätts ett skeende i rullning, som kan sluta precis var som helst.

Piskade av majoritetens makt försätter sig de djuriskt dumma, smärtsamt vanliga (ofta berusade) karaktärerna i situationer som i vilket ögonblick som helst kan visa sig ödesdigra. I tron att inget farligt egentligen kan hända, så länge allt bara är på garv, leker människorna med avgrunden. Som maktlös betraktare mår man illa av nervositet. Men det är omöjligt att sluta titta.

Gitarrmongot hade geniala scener, som när de tre fulla grabbarna "leker" rysk roulette med laddad pistol. Andra scener var emellertid inte lika gripande.

De ofrivilliga är en minutiös dissektion av gruppdynamikens vitalaste, mest förskrumpnade organ och så näst intill helgjuten en film förmodligen kan bli.

DN.s Mårten Blomqvist ger högsta betyg. Den här gången är vi helt på samma linje.

Jag vill ÄTA den här filmen rå.