Fler dödas av läskmaskiner

Jag var på dåligt humör redan när jag steg ur sängen. Det blev inte bättre av DN.s artikel om att de stora hajarna blivit fler utanför Australien.

Vilket alltså framställs som en skrämmande nyhet, närmast ett ovälkommet bakslag i miljöarbetet!

I faktarutan intill redovisas en lista över de olika hajarternas farlighet.

I artikeln nämns ingenting som kan motverka den (alltså fortfarande?!) gängse bilden av hajen som blodtörstig mördarmaskin.

Nyligen fick vi hem Sharkwater från lovefilm. Förutom att vara en kärleksförklaring till den känsliga, skygga och i regel mycket fredliga hajen, ger filmen ger en inblick i den på samma gång mytologiska häxjakten på detta djur, samt det (inte alltid) illegala sätt på vilket människor fångar haj med hjälp av långa betade revar. Hajarna dras sedan upp i båten på löpande band, och där skärs fenorna av dem innan de levande rullas tillbaka i havet igen, för att långsamt och smärtsamt förblöda. Detta för att hajfenssoppa är en högt skattad delikatess och en obligatorisk statussymbol i delar Asien. (Här en artikel om detta i Sydsvenskan.) Filmen ställer också frågan vad som kommer hända med havens ekosystem om det största rovdjuret, toppen av kedjan, skulle utrotas.

Som kuriosa nämns även lite siffror i eftertexterna. Till exempel att fler människor i USA dödas av läskautomater varje år än av hajar.

I sin artikel lägger Marianne Björklund själv fram vissa siffror: 56 dödade av hajar på 50 år i Australien. Det ger (drygt) 1 person om året. 1 person av alla de (miljoner?) som årligen plaskat runt på Australiens stränder.

Finns det då verkligen inte viktigare saker vi borde vara rädda för?