Biografi (34) - En lärlings liv och lustar

Lärlingsskapet (som den uppmärksamme bloggläsaren minns ska jag bli biografmaskinist) för en hel del trevliga saker med sig.

Exempelvis får jag stifta bekantskap med de båda katterna på biografen Grands bakgård, en bakgård man alltså måste korsa varje gång man vill komma till eller från maskinrum 2. Katterna, en svart och en grå, är av den sällskapliga sort som gärna stryker sig mot en om man sätter sig på huk och verkar snäll. De surrar inställsamt och försöker gnida in sin doft över allt på ens kläder för att på alla sina kattlömska sätt lägga en i beslag och göra en till sin. När det är mörkt lurar de i trappan bredvid dörren och skräms genom att plötsligt dyka upp ett par decimeter från maskinistens förbiskyndande ansikte. Inte sällan smiter de in i maskinrummet för att trassla in sig i spakar och kablar, och vid något tillfälle har de även blivit inlåsta där över natten. En gång räddade biografpersonalen också den svarta katten Rocko från en ynklig död sedan den fallit ner på gården och brutit sig. Med någon rätta känns det alltså som om katterna hör ihop med biografen.

Jag får vidare lära mig en massa nya ord (eller den egentliga innebörden av sådana jag redan kan). Som bobin, skentryck, matrix, filmbana, inskift, trissor, klyvskydd, polyesterskydd, dukmask, tontillsats, startsladd och "skumma".

Och samman med detta kommer en smärre uppsjö exemplifierande historier om hur det kan gå när det går fel, och ju mer fel det kan gå, dess mer lyser ögonen på mig. Som hur någon spolat upp en film (alltså lagt ihop alla mindre rullar till en enda stor rulle, eller "kaka", redo att visas) och lagt tre av fem akter upp och ner, så att mer än hälften av filmen var spegelvänd och ljudlös. Eller när någon annan missat en trissa när den laddade King Kong med resultatet att hela den två och en halv timme långa filmen skrapat emot en vass metallregel istället för en mjuk plastsnurra och fått skoningslöst breda, ilsket gröna, längsgående repor. Eller när någon var ny på ett ställe med flera projektorer i samma rum, riktade mot olika salonger, och i förvirringen bytt plats på en skräckfilm och en barnfilm. Eller när någon glömt ta bort tejpbiten i slutet av en film så att öglan som bildades hakade tag i delar av utrustningen och allt stannade med en smäll medan trissor flög som kanonkulor genom rummet (filmen rör sig genom projektorn med 24 bildrutor i sekunden och är så slitstark att om den skulle fastna någonstans och säkerhetsspärrarna inte fungerade så att allt fortsatte snurra så skulle den golvfasta, mer än två meter höga maskinen gå i golvet som en klubbad jätte - eller om inte just det så skulle det åtminstone bli en sabla förödelse).

(Och på tal om förödelse drar jag mig nu till minnes hur ytterligare någon varit med om att ett avloppsrör brustit ovanför fläkten till ett maskinrum på Sture så att innehållet i det röret rann ner och sedan faktiskt propellerades ut över hela rummet - the shit literary hit the fan! Men denna anekdot ligger väl en bit vid sidan om katagorin maskinistfadäser.)

För var dag som går lär jag mig nu något nytt, får klappa katter och lotsas genom aparaturens alla regler och undantag med broderlig mildhet av alla (andra) maskinister och det passar mitt kynne ofantligt mycket mer än att sitta i kassan och flina mot besökarna på Änglavakt (som rent generellt är den mest korkade kategorin biografbesökare jag någonsin stött på), även om detta på sitt sätt också kan vara rätt fascinerande. I nuläget undrar jag bara varför jag inte tagit det här steget tidigare.