Inte så mycket författaren

Det är svårt att närma sig Björn Ranelid utan att i någon mån bli raljant. Det är så gott som omöjligt att inte göra sig lustig över hans säregna stil och storvulna anspråk. Han är en alltför speciell figur i det här landet och intar en alldeles för central plats i vår kulturpöl för att inte samtidigt bli ett skämt. På gott och ont. Man kan skämta både elakt och med värme.

Torbjörd Forslid och Anders Ohlsson lyckas emellertid skriva en hel bok om denne specielle man utan att någonsin glida ur sitt föredömligt neutrala läge.

Fenomenet Ranelid tar sig nyfiket an sitt objekt, vänder och vrider på det undersökande och nyktert resonerande, och återställer på samma gång en slags balans i den annars sällan sansade bilden av Sveriges kanske märkligaste litteraturpersonlighet.

De tar sig aldrig rätten att värdera hans strävan. Istället för att ge oss sin egen syn på den offentliga personen Ranelid lägger de tonvikten vid hur mannen själv tycks vilja bli ansedd, på vilket sätt han för fram sitt budskap (i böcker, reklam, live-framträdanden och andra offentliga sammanhang), vad han säger och hur han säger det, och undersökarna gör sitt bästa för att förstå vad han egentligen menar när han då och då tycks motsäga sig själv.

Det är respektfullt och mycket spännande. Dessutom håller sig deras bok just där mitt eget intresse vilar. Hos Ranelid just som medialt fenomen. Forslind/Ohlssons bjuder mig att för en stund betrakta Ranelid, inte så mycket som författare, utan såsom en ständigt pågående och stundtals mycket intensiv marknadsföringskampanj, av, med och för Ranelid själv, där romanerna som publicerats minst lika mycket är till för att lyfta fram författaren, som författaren är till för att föra fram böckerna.

Ranelid inte som privatperson eller ens kanske som skribent, utan som en kulturell vara i segmentet mitt emellan smalt och brett. Hur han presenterar sig själv och hur detta tas emot av allmänheten.

Hör jag till målgruppen för Ranelids kampanj har den exempelvis både lyckats och misslyckats. För som figur är mig mannen mycket levande. Jag tror mig veta vad han vill säga och är fascinerad av honom som fenomen.

Ändå har jag aldrig läst en rad av karln. Jag läser hellre om honom.