Får jag be om största möjliga tystnad

Jag har nu även sett ut den femte och nästsista säsongen av Lost.

Alla upptänkliga åsikter har redan vädrats kring detta fenomen till teveserie. Men eftersom det här är min blogg vill jag också ta mig plats att säga vad jag tycker.

Jag sällar mig sonika till lägret som menar att den ganska snart blev alltför mycket av en cirkus. Det inledningsvis fängslande var ju hur man låtit en mystisk ö i Söderhavet fungera projektionsduk för seriekaraktärernas inre konflikter, att förlägga handlingens nu till en plats där det förflutna och det undermedvetna antar fysisk form, så att personerna, i stället för att grubbla, kan brottas rent handgripligt med alla sina dämoner. Genialt. Redan i andra säsongen började dock konceptet knaka i fogarna, och även om det inte är något fel i sig med fantasifulla infall, har det mot slutet blivit ganska tröttsamt med alla figurer som till följd av tidigare intrigtrassel ständigt motsäger sig själva, kacklar ur sig långa enfaldiga förklaringar som egentligen är riktade till publiken och oupphörligen slår varandra i huvudet med åror.

Jag hoppas att berättelsen i sjätte och sista säsongen slutligen återfår något av sitt ursprungliga lugn. Annars lämnas serien fullständigt i ruiner.