Skruppler?

Hur publik får dissektionen vara?

Funderingen infinner sig i samband med Maja Lundgren-karusellen. Jag har själv inte läst hennes senaste bok, och jag är heller inte i position att avgöra vad som är sanning i den, vad som är en möjligen paranoid människas vanföreställningar och vad som är rena påhitt. Kanske stämmer det emellertid att boken inte borde ha getts ut eftersom författarinnan är psykiskt labil. (I Pompeji var jag i alla fall mycket förtjust i tigern och vulkanen men störde mig på hennes ideliga fixering vid latinska könsord och cunnilungus.)

Dan Josefsson är däremot inte sjuk. Det vet jag i och för sig inte heller något om, men det är ju ändå vad man får anta innan någon kunnat förelägga bevis för motsatsen. Dan Josefsson torde alltså vara helt i besittning av sans och vett, och det är i besittning av sans och vett som han nu i sin tur lämnar ut beklämmande detaljer om sin relation till Maja Lundgren. Han kan försvara det ur två vinklar. För det första ger hans avslöjande väsentliga insikter om det mentala tillstånd i vilket Maja Lundgrens bok kommit till, och hur den därför måste läsas. För det andra kan han alltid (som ett barn i sandlådan) hävda att Maja Lundgren var den som klöste först.

Ändå undrar jag. Är det ok? Om det är sant att Maja Lundgren faktiskt är sjuk, är det i så fall moraliskt försvarbart att vända ut och in på hennes redan trassliga själ i en av landets största morgontidningar? Hade inte Dan Josefsson, vid sina sinnens fulla bruk, kunnat hitta en mer medmänsklig metod för att uppnå sina syften - det vill säga att, med all rätt, försvara sin heder och samtidigt ifrågasätta den aktuella utgivningen? Det är en fråga som kanske också borde ha föresvävat Dagens Nyheter.

***

Jag var på gratistrams igår. Mer exakt: jag och min kusin kraschade releasefesten för den bubbelgumsfärgade skandalboken Desperate Houseman. Den vän som egentligen bjudit med mig hade vaknat med halva ansiktet rött och ömmande till följd av en läskig ögoninfektion och måste tyvärr hålla sig hemma. Eftersom jag redan gjort mig besväret att tvätta håret och borstat tänderna ville jag ändå gå dit och titta. Festen visade sig vara ungefär lika upphetsande som en illröd och ömmande ögoninfektion, men författarens aningslösa inställning till sitt eget kränkande tilltag, väckte ändå en hel del tankar.

Hur mycket får man skriva?

Jag tänker på saker som jag själv plitar ner. Jag är inte rädd för att blotta mina svagheter så länge jag tror att de kan tillföra texten något väsentligt. Men när jag blottar mig själv är det stundtals ofrånkomligt att inte samtidigt blottlägga någon annan. Vem har egentligen gett mig mandat för det? Räcker det verkligen att jag kallar det för konst? Räcker det att jag kallar min text för en fiktiv version, en dramatiserad omarbetning, en förvrängd och subjektiv tolkning av något som i någon mån har rötter i verkligheten, att jag deklamerar det skönlitteratur? Har jag sonat mitt brott genom att utmåla mig själv (mitt fiktiva jag) i lika tvivelaktig dager som den andre?

Jag vet inte.

Allt jag vet är att jag aldrig någonsin får glömma bort att ställa de här frågorna till mig själv.