Uppståndelse (motvilligt)

Varje måndag föds man på nytt och varje gång är det lika smärtsamt.

Den gångna veckan är klubbad och förseglad. Vad det än var som åstadkoms då (merparten av två tavlor, köp och installation av ny dator, två och en halv mils löpning, ett par glada festkvällar och inte minst en uppmuntrande förlagskontakt - allt i en virvlande anda av glädje och tillförsikt) är det historia nu och gillas inte mer. På måndagmorgonen finns inga lagrar att vila på. Utan pardon börjar poängräkningen återigen om från noll.

Det blir inte bättre av att hela söndagen förlöpte i ett dvalliknande tillstånd där min kropp och hjärna, efter att bara ha fått knappt tre timmars sömn, så snart jag blundade fortfarande trodde att de var på fest och spelade guitar hero.

Känner mig som en bil vars stereo stått på under natten så att batteriet laddats ur. Kan ingen komma och putta igång mig?