Futuristisk idé en måndagmorgon

Efter att alla tavlor är klara och upphängda för den här gången är det nu meningen att jag ska ägna mig åt skrivande ett tag igen. Nya målningar hopar sig på näthinnorna, men eftersom jag bara är en ena person med en enda fattig uppsättning av ögon och armar, kan jag bara ta hand om ett projekt åt gången och måste skjuta oljebilderna på framtiden.

Detsamma måste också ske med den briljanta idé jag fick precis innan jag gick upp i morse -en science fiction-historia besläktad med Atwoods Oryx and Crake och Ishiguros Never let me go. Vad den handlar om kan jag naturligtvis inte avslöja, då kommer ni genast stjäla den. Men eftersom inga tankar är unika (vilket ju konstaterades härförleden) sitter det förmodligen ett tusental andra självutnämnda författare, samt även ett halvdussin etablerade, på sina kamrar över hela globen och funderar på samma historia. Väntar jag för länge finns snart min bok i handeln, signerad någon annan.

Ändå måste jag försöka ta itu med mina planer i någon slags översiktlig ordning: först novellen (som så länge blivit offer för mina ständiga ursäkter, brådskande parallelleprojekt och andra förtvivlade måsten), sen några av de mest angelägna dukarna, kanske en ny utställning, sen den sista novellen i samlingen (så att allt äntligen kan lämnas till läsning av kritiska bekanta och omarbetas för inlämning på förlag), sen förmodligen några dukar igen innan jag är redo för nästa litterära projekt, och samtidigt som detta troligtvis en eller annan illustration eller liknande åtagande.

Jag borde lägga på ett kol med andra ord. Eller säga upp mig från mina betalande arbeten. Kan man leva på drömmar allena?