Välkommen till helvetet

Likt en gräshoppssvärm far turisterna över jorden, från strand till strand, girigt behjälpta av resebolagen. De finner en vit sandremsa, fransad av palmer, och flockas där i kryllande massor, skräpar ner, trampar sönder, berövar lokalbefolkningen sitt land och sitt människovärde, och när det orörda paradiset liksom börjar kännas "förstört", drar svärmen vidare till nästa strand, till nästa orörda paradis, för att skövla och trampa sönder.

Jennie Dielemans reportagebok Välkommen till Paradiset innehåller inget som förvånar en cynisk och någorlunda berest själ. Men den förtydligar och lyfter fram det man redan anat, den sätter fingret på den där svävande olusten man inte kunde skaka av sig där i solstolen, i bungalowen, på de konstbevattnade gräsmattorna inne på resorten. Den borde ligga i tidningsfickan på alla säten på alla flygplan som transporterar turister från västvärlden till fattiga och billiga paradisländer, för att under västerländskt trygga och kontrollerade former låta dem sola och dricka sprit.

Men det kommer den aldrig att göra.

Boken inleds med ett intressant och underhållande historiskt perspektiv - hur och varför började vi egentligen resa bara för nöjes skull? Därefter gör den en serie ambitiösa nedslag på ett antal turistorter runt om i världen - på Gran Canaria, i Thailand, Vietnam, Dominikanska republiken och i Mexiko.

Av dessa ställen har jag själv besökt Dominikanska republiken (2004) och Thailand (2006-07). När jag var liten var vi flera gånger i Spanien och på Mallorca. Senare Cypern (för att nu enbart nämna resor med fokus på turistanpassat strandliv).

Jag är med andra ord en av gräshopporna

Jag försvarar mig med att jag, långt innan jag läst Dielemans bok, förlorat lusten att göra liknande resor igen. Obehaget har varit alltför trängande. Den äckliga tanken på hur lokalbefolkningen slår knut på sig själv för att tillgodose mina förmodade behov. Att jag, bara genom att vara här, bidrar till en kapitalistisk kolonisation av fattiga människors mark, och i värsta fall även deras själar. Att min exotiska utflykt i djungeln i fyrhjulsdriven jeep bara naggar ytterligare på de känsliga ekosystemen. Att elefanten vi red på var hunsad och deprimerad. Att skiten jag spolar ner på toaletten rinner orenat rakt ut i vattnet, över korallrevet utanför. Att de som byggde hotellet var livegna flyktingar från grannlandet. Att det över huvud taget inte kan finnas några jämnbördiga möten, inte här, inte på resorten, bara ett ömsesidigt dividerande om priset. Att den fattiga världen är de rika människornas antropologiska zoo. Och att jag inte har något där att göra.

Medan jag läser funderar jag på hur man ska kunna resa alls utan att göra skada. Det svar som infinner sig är kallt men obevekligt: Det är inte en mänsklig rättighet att resa bort på semestern. Det är inte en mänsklig rättighet att sitta på en inhägnad strand på andra sidan jorden med en importerad öl, kasta flaskan i havet och sedan åka hem igen med en crazy tatuering.

Ska man ändå promt ut och fara finns det, som jag ser det, bara ett försvarbart sätt att göra det på: Att resa på det sätt som gör minst åverkan på miljön. Att hålla sig borta från komplexen. Att konsumera traditionell mat och traditionella varor tillverkade och sålda lokalbefolkningen. Samt att, utan att kräva särskilda hänsyn, vackert ta seden dit man kommer.

Det ger i alla händelser, en betydligt sötare eftersmak.

(Bilden är från Koh Muk, Thailand, julen 2006)