Jag erkänner. Efter 140 sidor övergick jag igår helt ogenerat till den mest brutala formen av skummande. Jag bläddrade otåligt och läste bara ett par meningar i början av varje nytt stycke, hela vägen till slutet. Jag tänker inte skämmas för det. Glaspärlespelet är kanske den tråkigaste bok jag nästan läst. Inte en enda kvinna av kött och blod finns där. Bara ett fåtal identitetslösa mödrar och andra barnafödande kroppar. Förutom ett vackert och nyfiket flickebarn som när tiden är mogen "ges bort" till hustru åt en lärling. Resten är olidligt sansade redogörelser för samtal mellan diverse torrfnöskiga män på en eller annan plats inom den akademiska, teologiska eller kyrkliga hierarkin.
Här är ett utdrag helt på måfå, och jag lovar! det är precis lika tråkigt hela vägen till slut. Ja, i regel är det på andra ställen om möjligt ännu tråkigare än här, där vi ju ändå får en föraning om "en liten kinesisk underhållning" innan detta hopp lika hastigt grusas:
"Knechts första vistelse i klostret varade i två år, och vid den tid som det nu är tal om befann han sig i sitt trettiosjunde levnadsår. En morgon omkring två månader efter avsändandet av det långa brevet till Dubois blev han inkallad till abbotens mottagningsrum. I tanke att den fryntlige herrn ville ha en liten kinesisk underhållning infann han sig oförtövat. Gerbasiuss mötte honom med ett brev i handen. "Man har hedrat mig med ett uppdrag till er, högt ärade!" utbrast han på sitt makligt belåtna och beskyddande sätt, men övergick genast till den raljerande ton som han hade anlagt för att markera det inte riktigt klarlagda vänskapsförhållandet mellan den andliga och den kastaliska orden och som egentligen härrörde från pater Jakobus."
Över de sista femtio sidorna sträcker sig förvisso tre, till sceneriet olika, men till poängen identiska, omskrivningar av Josef Knechts ointressanta liv. De har något mer mustigt över sig. Men vid det laget är det ändå för sent. Boken är så tråkig att den gör mig förbannad. Redan den högfärdiga porträttbilden av Herman Hesse på omslaget gör mig förbannad. Hur kan en sådan meningslös historia få lov att dölja sig bakom en sådan glänsande titel? Det borde banne mig vara straffbart. Det minsta man kunde begära borde i alla fall vara att det inte belönades med Nobellpriset i litteratur.
Så. Nu har jag sagt mitt.
onsdag 25 juli 2007
tisdag 24 juli 2007
Thommy och jag
Det spelar ingen roll vad som är sanning och vad som är lögn och förbannad dikt, så länge lögnena bara är lika underhållande som Thommy Berggrens. Kanske har han som ambition att berätta sanningen, men någonstans på vägen tycks berättelsen själv ta över. Kanske ser han hungern tändas i åhörarens ögon, och så kan han liksom inte låta bli. Att bre på lite. Att skarva här och där. Att dramatisera. Att skådespela.
Inte mig i mot. Jag såg om Muraren igår, Stefan Jarls dokumentär om nämnde man, och njöt på nytt i fulla drag av alla Bergman-imitationer, av alla utbroderade anekdoter om misslyckade förförelsekonster, av hans minnen av faderslängtan och hans tankar kring skådespeleriet som konst.
Mina egna tankar letar sig samtidigt tillbaka till Östermalmstorg och dess anrika saluhall. Genom sitt rykte (oavsett hur välförtjänt) har ju Hallen blivit något av ett vattenhål för Stockholms högdjur. De kommer dit och köper sina biffar, sin kaviar och sina körsbärstomater. Martin Ljung har en fäbless för oskalade valnötter. ("Nöjd man!" säger han med basrösten när han fått sin påse. "Nöjd man!") Prinsessan Madeleine kom dit dagligen en tag för att köpa ett vackert rött äpple (vad annars?). Jan Guillou låter frun sköta inköpen medan han själv står ett steg bakom och kliar sig osäkert på armbågen. Colin Nutley konverserar på engelska men svaras med fördel på svenska. Kungen har sina livvakter men låter i regel köket ringa in beställningarna varefter det skickas över ett uniformklätt bud från stallmästeriet. Bonnierfamiljen har kreditnota. Andra slänger fram kreditkortet utan att bry sig om att lyssna på vad slutsumman blev.
Jag jobbade en period i grönsakshandeln. En dag steg jag ut ur köket och möttes av en smått overklig syn: Thommy Berggren i svartvitt. "Har du Klas där!" undrade han barskt. Jag kände mig mycket förvirrad. Dagen innan hade jag sett en tevematiné med honom i huvudrollen. Jag kan för mitt liv inte minnas vad filmen hette, och jag kan heller inte spåra upp den på nätet. Men den handlade om en författare som tar åt sig äran av en annan mans verk. Han åtnjuter stor berömmelse, men samvetskvalen plågar honom samtidigt allt mer. Han blir alltmer labil, förlorar greppet om tillvaron och försöker slutligen ta sitt liv genom att, mycket symboliskt, kasta sig ner från översta våningen i Stadsbibliotekets rotunda.
Nu stod mannen livs levande framför mig men för ett par sekunder såg jag honom fortfarande som den unge mannen från matinén, slät i hyn och helt i gråskala, som om det faktiskt var jag som blivit galen. "Klas?" sa jag fåraktigt. "Näe. Här finns ingen Klas." Det tog ytterligare ett flertal sekunder innan jag förstod att det var ett GLAS han ville ha. Att hälla upp och dricka den färskpressade morotsjuicen ur. Sedan han väl fått sitt glas sprätte han runt mellan stånden och smuttade förnöjt av saften. Men jag hade en gång för alla gjort mig till åsna inför honom och trots att jag inte är den som blir "star-struck" i första taget, lyckades aldrig riktigt återfå fattningen i hans närvaro efter det. Ärligt talat blir jag nervös bara jag ser honom på bild.
Men att i största allmänhet göra människor osäkra, på såväl honom som på sig själva, få en att tveka över vad som egentligen är spel och vad som är äkta, sanning eller fiktion. Att utsudda gränserna mellan matinéfilmen på teve och vardagens saluhallspotatisar. Det är väl kanske det som är hela hans grej.
Inte mig i mot. Jag såg om Muraren igår, Stefan Jarls dokumentär om nämnde man, och njöt på nytt i fulla drag av alla Bergman-imitationer, av alla utbroderade anekdoter om misslyckade förförelsekonster, av hans minnen av faderslängtan och hans tankar kring skådespeleriet som konst.
Mina egna tankar letar sig samtidigt tillbaka till Östermalmstorg och dess anrika saluhall. Genom sitt rykte (oavsett hur välförtjänt) har ju Hallen blivit något av ett vattenhål för Stockholms högdjur. De kommer dit och köper sina biffar, sin kaviar och sina körsbärstomater. Martin Ljung har en fäbless för oskalade valnötter. ("Nöjd man!" säger han med basrösten när han fått sin påse. "Nöjd man!") Prinsessan Madeleine kom dit dagligen en tag för att köpa ett vackert rött äpple (vad annars?). Jan Guillou låter frun sköta inköpen medan han själv står ett steg bakom och kliar sig osäkert på armbågen. Colin Nutley konverserar på engelska men svaras med fördel på svenska. Kungen har sina livvakter men låter i regel köket ringa in beställningarna varefter det skickas över ett uniformklätt bud från stallmästeriet. Bonnierfamiljen har kreditnota. Andra slänger fram kreditkortet utan att bry sig om att lyssna på vad slutsumman blev.
Jag jobbade en period i grönsakshandeln. En dag steg jag ut ur köket och möttes av en smått overklig syn: Thommy Berggren i svartvitt. "Har du Klas där!" undrade han barskt. Jag kände mig mycket förvirrad. Dagen innan hade jag sett en tevematiné med honom i huvudrollen. Jag kan för mitt liv inte minnas vad filmen hette, och jag kan heller inte spåra upp den på nätet. Men den handlade om en författare som tar åt sig äran av en annan mans verk. Han åtnjuter stor berömmelse, men samvetskvalen plågar honom samtidigt allt mer. Han blir alltmer labil, förlorar greppet om tillvaron och försöker slutligen ta sitt liv genom att, mycket symboliskt, kasta sig ner från översta våningen i Stadsbibliotekets rotunda.
Nu stod mannen livs levande framför mig men för ett par sekunder såg jag honom fortfarande som den unge mannen från matinén, slät i hyn och helt i gråskala, som om det faktiskt var jag som blivit galen. "Klas?" sa jag fåraktigt. "Näe. Här finns ingen Klas." Det tog ytterligare ett flertal sekunder innan jag förstod att det var ett GLAS han ville ha. Att hälla upp och dricka den färskpressade morotsjuicen ur. Sedan han väl fått sitt glas sprätte han runt mellan stånden och smuttade förnöjt av saften. Men jag hade en gång för alla gjort mig till åsna inför honom och trots att jag inte är den som blir "star-struck" i första taget, lyckades aldrig riktigt återfå fattningen i hans närvaro efter det. Ärligt talat blir jag nervös bara jag ser honom på bild.
Men att i största allmänhet göra människor osäkra, på såväl honom som på sig själva, få en att tveka över vad som egentligen är spel och vad som är äkta, sanning eller fiktion. Att utsudda gränserna mellan matinéfilmen på teve och vardagens saluhallspotatisar. Det är väl kanske det som är hela hans grej.
måndag 23 juli 2007
Dan före dan före dan
Har läst drygt hundra sidor i Glaspärlespelet nu. Ska den aldrig ta slut?
Det är två dagar kvar till lön. Då ska jag springa raka spåret till närmsta pocketbutik och köpa färgglad litteratur som ett lördagsgodisbarn köper karameller. Välja och vraka, ta god tid på mig, inte ge mig förrän jag fått ihop den perfekta blandingen av sött och surt och salt (och fett). Sen ska jag vräka i mig dem alla på en gång utan en tanke på morgondagen.
Det är två dagar kvar till lön. Då ska jag springa raka spåret till närmsta pocketbutik och köpa färgglad litteratur som ett lördagsgodisbarn köper karameller. Välja och vraka, ta god tid på mig, inte ge mig förrän jag fått ihop den perfekta blandingen av sött och surt och salt (och fett). Sen ska jag vräka i mig dem alla på en gång utan en tanke på morgondagen.
söndag 22 juli 2007
Tillbaka till skräckens barndom
Gårdagens försök att vara kreativ i sällskap ledde till två timmar någorlunda koncentrerat skrivande, följt av tio timmar trevligt samtal, underblåst av en väl avvägd och, av min kompanjon, generöst sponsrad berusning. Någonstans på mitten fanns det också plats för en glass och Amityville Horror.
Valet föll huvudsakligen på den filmen eftersom den visades vid lämplig tid. Kostar det 50 kronor (eller är gratis eftersom man har personalkort) och det mesta hänger på att man vill bli lite uppskärrad för en stund, spelar det inte så stor roll exakt vilken skräckfilm man ser. Dagen innan hade jag suttit igenom The Reaping, med samma bottenlåga förväntingar och just därför haft ganska trevligt. Ibland är man liksom sugen på snabbmat. Då hör det också till att det inte är michelin-nivå på anrättningen.
Amityville Horror var emellertid en intessant överraskning. Inte för att den var bra, det vore synd att påstå. Men för att det tidigare inte fallit mig in på vilken orginalfilm remaken var baserad. Redan i första scenen, där en klockradio slår om från 03.14 till 03.15, föll dock myntet ner. Detta var ju inget mindre än Huset som gud glömde, filmen som fått mig att ligga sömnlös långa perioder av min barndom, just i bävan inför detta klockslag - allt sedan det att jag, för att visa att jag minsann inte var någon mes, hade hyrt den som underhållning till en klassfest, med resultatet att i princip alla gäster flyttade in i sovrummet och fortsatte festen där, medan jag stoiskt satt kvar framför teveskärmen och ådrog mig ärr för livet.
Jag har inte sett om filmen sedan den gången och mindes därför inte direkt några detaljer ur handlingen. Bara det där med fadern som blir alltmer maniskt besatt av att hugga ved medan han kämpar med rösterna i huvudet. Rösterna som väsande uppmanar honom att slakta hela sin familj, ett infall som alltså alltid blir som allra starkast kvart över tre på natten.
Jag hade till exempel glömt flugorna. Men nu kom jag plötsligt ihåg dem också. Jag lär som barn stundtals ha varit fobiskt rädd för flugor. Det började i en stuga som mina föräldrar hyrt tillsammans med en annan familj. En natt drog det ett åskoväder in över dalen och lade sig som ett lock över den. Det blixtrade och mullrade i timmar. Jag kanske var tre-fyra år, jag minns själv inte händelsen. Men mamma har berättat att jag blev så panikslagen att jag inte längre var kontaktbar. Jag bara låg hopkurad i sängen och skakade tills jag slutligen kolapsade av utmattning. Nästa morgon när vi gick upp för att äta frukost, hade flugorna flytt från regnet in i huset och fyllde nu hela köket som ett svart kryll av bevingade prickar. Jag måste på något sätt ha gett flugorna skulden för min rädsla, för efter det hatade jag flugor. Kanske lyckades Huset som gud glömde även spela på den strängen i mig, även om jag inte reflekterade över det när jag såg det första gången?
En rolig detalj med gårdagens visning var dessutom att reklamprojektorn spontanaktiverades under eftertexterna så att publiken, direkt efter det sista avgörande skräcksplattret, vänligen uppmuntrades att gå till Blodcentralen och överlåta några av sina egna röda droppar till andra bättre behövande.
Kanske vore detta effekt som landstinget även fortsättningsvis kunde använda sig av, i sina annars så sentimentaltråkiga kampanjer?
Valet föll huvudsakligen på den filmen eftersom den visades vid lämplig tid. Kostar det 50 kronor (eller är gratis eftersom man har personalkort) och det mesta hänger på att man vill bli lite uppskärrad för en stund, spelar det inte så stor roll exakt vilken skräckfilm man ser. Dagen innan hade jag suttit igenom The Reaping, med samma bottenlåga förväntingar och just därför haft ganska trevligt. Ibland är man liksom sugen på snabbmat. Då hör det också till att det inte är michelin-nivå på anrättningen.
Amityville Horror var emellertid en intessant överraskning. Inte för att den var bra, det vore synd att påstå. Men för att det tidigare inte fallit mig in på vilken orginalfilm remaken var baserad. Redan i första scenen, där en klockradio slår om från 03.14 till 03.15, föll dock myntet ner. Detta var ju inget mindre än Huset som gud glömde, filmen som fått mig att ligga sömnlös långa perioder av min barndom, just i bävan inför detta klockslag - allt sedan det att jag, för att visa att jag minsann inte var någon mes, hade hyrt den som underhållning till en klassfest, med resultatet att i princip alla gäster flyttade in i sovrummet och fortsatte festen där, medan jag stoiskt satt kvar framför teveskärmen och ådrog mig ärr för livet.
Jag har inte sett om filmen sedan den gången och mindes därför inte direkt några detaljer ur handlingen. Bara det där med fadern som blir alltmer maniskt besatt av att hugga ved medan han kämpar med rösterna i huvudet. Rösterna som väsande uppmanar honom att slakta hela sin familj, ett infall som alltså alltid blir som allra starkast kvart över tre på natten.
Jag hade till exempel glömt flugorna. Men nu kom jag plötsligt ihåg dem också. Jag lär som barn stundtals ha varit fobiskt rädd för flugor. Det började i en stuga som mina föräldrar hyrt tillsammans med en annan familj. En natt drog det ett åskoväder in över dalen och lade sig som ett lock över den. Det blixtrade och mullrade i timmar. Jag kanske var tre-fyra år, jag minns själv inte händelsen. Men mamma har berättat att jag blev så panikslagen att jag inte längre var kontaktbar. Jag bara låg hopkurad i sängen och skakade tills jag slutligen kolapsade av utmattning. Nästa morgon när vi gick upp för att äta frukost, hade flugorna flytt från regnet in i huset och fyllde nu hela köket som ett svart kryll av bevingade prickar. Jag måste på något sätt ha gett flugorna skulden för min rädsla, för efter det hatade jag flugor. Kanske lyckades Huset som gud glömde även spela på den strängen i mig, även om jag inte reflekterade över det när jag såg det första gången?
En rolig detalj med gårdagens visning var dessutom att reklamprojektorn spontanaktiverades under eftertexterna så att publiken, direkt efter det sista avgörande skräcksplattret, vänligen uppmuntrades att gå till Blodcentralen och överlåta några av sina egna röda droppar till andra bättre behövande.
Kanske vore detta effekt som landstinget även fortsättningsvis kunde använda sig av, i sina annars så sentimentaltråkiga kampanjer?
lördag 21 juli 2007
16 år gammal
I Amelias test för att avgöra din biologiska ålder fick jag 14 positiva minuspoäng och lär sålunda vara sisådär 16 år gammal. Skulle jag skaffa hund, pojkvän, oroa mig lite mindre och börja använda tandtråd dagligen skulle jag kunna pressa ner min ålder ytterligare några år och återvända till en tidpunkt före puberteten. Jag är rätt glad att slippa göra om allt det där en andra gång och passar mig nog för hundar och tandtråd. Men jag har inget emot att av Amelia plötsligt ha fått ett drygt decennium extra till skänks för att förverkliga mina drömmar. Det är inte alltid man erhåller så fina presenter.
I den osannolika händelse att tidningen Amelia skulle ha fått något avgörande om bakfoten, väljer jag ändå att försöka ta vara på min lediga lördag så gott som möjligt. I en ansats att kombinera (komprimera) nytta med nöje, planerar jag att flytta ut hela författarverksamheten till ett lämpligt café, där jag i sällskap med en kreativ kompanjon (som också förföljs av litterära ambitioner) kan påbörja arbetet med att föra över den handskrivna novellen till datorn.
Sitter vi på Café 60 på Sveavägen har vi också möjligheten att släntra tvärs över gatan till Grand, och ta en skräckfilmspaus någon gång under eftermiddagen, när hjärnorna börjar kännas tomma och vi behöver lite ny input. Kanske kan jag lura med honom på Amityville Horror. Tur i så fall också, med tanke på censurlagarna, att jag inte blev ett par år yngre.
Skulle någon emellertid tycka att detta inlägg var i meningslösaste laget, hänvisar jag glatt till min ålder. Man kan knappast begära mer än såhär, av någon som inte ens tagit studenten.
Tjingalong. Luftballong.
I den osannolika händelse att tidningen Amelia skulle ha fått något avgörande om bakfoten, väljer jag ändå att försöka ta vara på min lediga lördag så gott som möjligt. I en ansats att kombinera (komprimera) nytta med nöje, planerar jag att flytta ut hela författarverksamheten till ett lämpligt café, där jag i sällskap med en kreativ kompanjon (som också förföljs av litterära ambitioner) kan påbörja arbetet med att föra över den handskrivna novellen till datorn.
Sitter vi på Café 60 på Sveavägen har vi också möjligheten att släntra tvärs över gatan till Grand, och ta en skräckfilmspaus någon gång under eftermiddagen, när hjärnorna börjar kännas tomma och vi behöver lite ny input. Kanske kan jag lura med honom på Amityville Horror. Tur i så fall också, med tanke på censurlagarna, att jag inte blev ett par år yngre.
Skulle någon emellertid tycka att detta inlägg var i meningslösaste laget, hänvisar jag glatt till min ålder. Man kan knappast begära mer än såhär, av någon som inte ens tagit studenten.
Tjingalong. Luftballong.
fredag 20 juli 2007
Sås och potatis, tegel och fluff
Bibliotek i all ära. Själv tycker jag inte om att läsa låneböcker. Det finns inga förnuftsbaserade skäl till det. Egentligen är det ju idealiskt. Det är gratis. Det är miljöekonomiskt. Man slipper krånglet med att förvara en massa papper när man läst klart. Är man ute i god tid kan man till och med lägga vantarna på helt nyutgivna böcker och hålla sig á jour med de senaste turerna i den litterära debatten. Ändå gillar jag det inte.
När jag någon gång försökt motivera detta, såväl för mig själv som för andra, har jag beskrivit känslan av att inte vara ensam med boken. Innehållet, berättelsen, är man förstås aldrig ensam om. Men när jag läser en lånebok får jag alltid en känsla av att en massa främlingar, det vill säga alla de som tidigare läst samma volym, hänger över axeln på mig och stirrar ner i texten. Jag anar deras reaktioner. Ibland tycker jag till och med att de skrattar på fel ställe. Det är stressande och störande. Särskilt om dessa tidigare läsare har vikt hundöron i boken, gjort idiotiska understrykningar och klottrat obegripliga hänvisningar i marginalen.
Det hör också till saken att jag över huvud taget inte gillar att dela saker. Antingen är en grej min och bara min, eller så är den någon annans och då vill jag inte ha den. Det är förstås en mycket snål, kontrollerande och allmänt osympatisk hållning, men det kan inte hjälpas. Jag vill ha tydliga gränser mellan mitt och andras. Precis som när man är liten och inte vill att såsen på tallriken nuddar vid potatisen (för säkerhets skull undvek jag som barn förresten sås helt och hållet).
Att öppna en ny, otörnad och obläddrad bok, är däremot en sällsam njutning. Hur många som än läst historien tidigare öppnar den sig nu för mig och bara för mig. Inga lättköpta idioter eller överbelästa bättrevetare flåsar mig i nacken med sina kommentarer. Jag är i fred och kan ta mig den tid jag behagar. En dag eller en månad. Det varierar.
Just idag har jag emellertid inga pengar över till böcker, inte ens för alla pocketar som reas ut i olika sommarkampanjer. Så i väntan på lönen har jag fått vända mig till min egen bokylla, där det ju står ett eller annat som jag ännu inte gittat läsa. Valet senast föll på Herman Hesses Glaspärlespelet.
Stäppvargen var ju intressant. Och som tonåring ramlade jag över hans Siddhartha och blev ögonblickligen fascinerad. Vid ett tillfälle i våras gjorde jag dessutom ett lättsamt personlighetstest på nätet, där man genom att svara på ett fåtal frågor blev identifierad med en bok. I mitt fall blev det just Siddhartha (sökande, ensam individualist - tja, nja, njo). Så då kanske det var dags för en ny Hesse nu.
Men ack! Hur trälig den är! Efter att ha klämt mig genom inledningen med uppbådande av en stor portion envishet, är jag redan utled när själva historien ska börja på allvar. Jag härdar ut, men längtar egentligen bara efter att få bära hem en ny trave med frasiga, fluffiga pocketböcker från Bok & Bild på Drottninggatan, och sluka dem en efter en, i giriga munsbitar, som gräddbakelser. Men det är ännu en vecka kvar innan slantarna klirrar in, och under tiden tuggar jag vidare på min torra tegelpanna. Förr eller senare borde jag väl upptäcka varför den anses vara så bra. Jag hoppas vid gudarna att det händer inom någon av de närmaste sidorna.
När jag någon gång försökt motivera detta, såväl för mig själv som för andra, har jag beskrivit känslan av att inte vara ensam med boken. Innehållet, berättelsen, är man förstås aldrig ensam om. Men när jag läser en lånebok får jag alltid en känsla av att en massa främlingar, det vill säga alla de som tidigare läst samma volym, hänger över axeln på mig och stirrar ner i texten. Jag anar deras reaktioner. Ibland tycker jag till och med att de skrattar på fel ställe. Det är stressande och störande. Särskilt om dessa tidigare läsare har vikt hundöron i boken, gjort idiotiska understrykningar och klottrat obegripliga hänvisningar i marginalen.
Det hör också till saken att jag över huvud taget inte gillar att dela saker. Antingen är en grej min och bara min, eller så är den någon annans och då vill jag inte ha den. Det är förstås en mycket snål, kontrollerande och allmänt osympatisk hållning, men det kan inte hjälpas. Jag vill ha tydliga gränser mellan mitt och andras. Precis som när man är liten och inte vill att såsen på tallriken nuddar vid potatisen (för säkerhets skull undvek jag som barn förresten sås helt och hållet).
Att öppna en ny, otörnad och obläddrad bok, är däremot en sällsam njutning. Hur många som än läst historien tidigare öppnar den sig nu för mig och bara för mig. Inga lättköpta idioter eller överbelästa bättrevetare flåsar mig i nacken med sina kommentarer. Jag är i fred och kan ta mig den tid jag behagar. En dag eller en månad. Det varierar.
Just idag har jag emellertid inga pengar över till böcker, inte ens för alla pocketar som reas ut i olika sommarkampanjer. Så i väntan på lönen har jag fått vända mig till min egen bokylla, där det ju står ett eller annat som jag ännu inte gittat läsa. Valet senast föll på Herman Hesses Glaspärlespelet.
Stäppvargen var ju intressant. Och som tonåring ramlade jag över hans Siddhartha och blev ögonblickligen fascinerad. Vid ett tillfälle i våras gjorde jag dessutom ett lättsamt personlighetstest på nätet, där man genom att svara på ett fåtal frågor blev identifierad med en bok. I mitt fall blev det just Siddhartha (sökande, ensam individualist - tja, nja, njo). Så då kanske det var dags för en ny Hesse nu.
Men ack! Hur trälig den är! Efter att ha klämt mig genom inledningen med uppbådande av en stor portion envishet, är jag redan utled när själva historien ska börja på allvar. Jag härdar ut, men längtar egentligen bara efter att få bära hem en ny trave med frasiga, fluffiga pocketböcker från Bok & Bild på Drottninggatan, och sluka dem en efter en, i giriga munsbitar, som gräddbakelser. Men det är ännu en vecka kvar innan slantarna klirrar in, och under tiden tuggar jag vidare på min torra tegelpanna. Förr eller senare borde jag väl upptäcka varför den anses vara så bra. Jag hoppas vid gudarna att det händer inom någon av de närmaste sidorna.
torsdag 19 juli 2007
Det brinner i martallens topp
Har tillbringat större delen av den här dagen i Roslagens famn. Eller i alla fall Roslagsbanans famn. Uppretad och frustrerad, på jakt efter en sommaröppen arbetsförmedling.
Den jag gick till förra gången (första och enda gången) jag var inskriven låg i Mörby Centrum. Utan att meddela detta på hemsidan har de emellertid sommarstängt den och hänvisar via en lapp på dörren till Täby. Så jag tog bussen dit, missade hållplatsen eftersom Täby Centrum tydligen stavas Tibble skola på SL:ska, och fick vänta i en kvart på bussen åt andra hållet. Allt mer våldsbenägen kom jag till slut ändå fram, varvid det emellertid visade sig att gatuadressen naturligtvis inte alls låg i Täby, som påstått, utan i Roslags Näsby.
Vid det här laget var jag redan så sur att jag åkte Roslagsbanan åt fel håll och fick vänta i tjugo minuter på perrongen för att åka två stationer tillbaka.
Det enda som var bra med den sinnesstämning jag nu befann mig i var att den passade utmärkt när jag i väntan på tåget tog fram skrivboken ur väskan och rafsade ner de sista sidorna på utkastet till den psykologiskt labila och allmänt klaustrofobiska novell jag började på för en vecka sedan. 90 handskrivna A5-sidor, producerade i ett nära nog maniskt tillstånd med alltför lite sömn och en hjärna som stundtals känts på väg att ta fyr och flamma upp i en sprakande låga. Foff bara.
Jag hoppas det håller i sig. Farten. Intensiteten. Kanske också ilskan. Den är välkommen. Sorg får inte fäste på stenar som rullar, eller hur det nu var. Kanske kan kreativiteten slå som en bro över nedstämdheten, tillräckligt lång för att mitt humör redan ska vara på väg upp när farten till slut går ner. Vi får se.
Mannen på förmedlingen var i alla fall föredömligt snabb och smidig att ha att göra med. Han lyckades till och med lugna ner den här stridslystna kvinnan, som just stormat in i lokalen som ett blixtrande åskmoln, mullrande av missnöje med hela situationen. Det var några knapptryckningar bara så var jag tillbaka på tåget (åt rätt håll till den här gången) och anlände mot förmodan i god tid till det jobb jag faktiskt fortfarande har.
Inom någon vecka lär jag väl få veta hur det blir. I alla fall när det gäller min försörjning. Det är inte utan att det börjar kännas som hög tid nu, för lite goda nyheter överlag.
Den jag gick till förra gången (första och enda gången) jag var inskriven låg i Mörby Centrum. Utan att meddela detta på hemsidan har de emellertid sommarstängt den och hänvisar via en lapp på dörren till Täby. Så jag tog bussen dit, missade hållplatsen eftersom Täby Centrum tydligen stavas Tibble skola på SL:ska, och fick vänta i en kvart på bussen åt andra hållet. Allt mer våldsbenägen kom jag till slut ändå fram, varvid det emellertid visade sig att gatuadressen naturligtvis inte alls låg i Täby, som påstått, utan i Roslags Näsby.
Vid det här laget var jag redan så sur att jag åkte Roslagsbanan åt fel håll och fick vänta i tjugo minuter på perrongen för att åka två stationer tillbaka.
Det enda som var bra med den sinnesstämning jag nu befann mig i var att den passade utmärkt när jag i väntan på tåget tog fram skrivboken ur väskan och rafsade ner de sista sidorna på utkastet till den psykologiskt labila och allmänt klaustrofobiska novell jag började på för en vecka sedan. 90 handskrivna A5-sidor, producerade i ett nära nog maniskt tillstånd med alltför lite sömn och en hjärna som stundtals känts på väg att ta fyr och flamma upp i en sprakande låga. Foff bara.
Jag hoppas det håller i sig. Farten. Intensiteten. Kanske också ilskan. Den är välkommen. Sorg får inte fäste på stenar som rullar, eller hur det nu var. Kanske kan kreativiteten slå som en bro över nedstämdheten, tillräckligt lång för att mitt humör redan ska vara på väg upp när farten till slut går ner. Vi får se.
Mannen på förmedlingen var i alla fall föredömligt snabb och smidig att ha att göra med. Han lyckades till och med lugna ner den här stridslystna kvinnan, som just stormat in i lokalen som ett blixtrande åskmoln, mullrande av missnöje med hela situationen. Det var några knapptryckningar bara så var jag tillbaka på tåget (åt rätt håll till den här gången) och anlände mot förmodan i god tid till det jobb jag faktiskt fortfarande har.
Inom någon vecka lär jag väl få veta hur det blir. I alla fall när det gäller min försörjning. Det är inte utan att det börjar kännas som hög tid nu, för lite goda nyheter överlag.
onsdag 18 juli 2007
måndag 16 juli 2007
Pausfågel (9) - Kära gamla Grand...
Ur Gellert Tamas Lasermannen:
"Det sociala liv Wolfgang [senare John Ausonius] hade kretsade till stor del kring hans arbete som biografmaskinist. Det var ett speciellt yrke. De flesta maskinister var hängivna cineaster. De älskade film och hade sett hundratals titlar och kilometervis med film. Många tog jobbet för att kunna arbeta med sin hobby. Hösten 1975 startade Stockholms biografmaskinister en filmklubb med målsättningen att förhandsvisa nya filmer samt anordna diskussionskvällar. På det konstituerande mötet i Filmhusets grå betongbyggnad på Gärdet valdes Wolfgang Zaugg in i styrelsen.
Kring mitten av 1970-talet hade det utkristalliserats ett kul och sammansvetsat gäng bland biografmaskinisterna. De umgicks ofta, både på arbetet och på fritiden. [---] Till en början brukade Wolfgang följa med på ölkvällarna, men efter hand hände det alltmer sällan. Dels för att han själv drog sig undan, dels för att arbetskamraterna fick allt svårare att acceptera hans beteende.
Wolfgang började utveckla nya sidor i sin personlighet. Hans omgivning uppfattade dem definitivt inte som positiva. Tonåringen som hade älskat att diskutera och debattera övergick allt mer till att bli en dominant person, mer eller mindre oemottaglig för andras argument och synpunkter. Han var envis, vresig och korthuggen och kunde brusa upp för minsta petitess.
'Det går inte att prata med honom. Han anser sig ha rätt i alla frågor. Om han får för sig att espresso stavas med x i stället för s kan han bråka om det i timmar trots att alla säger att han har fel', beklagade sig Martin, en av de yngre kollegerna på biografen.
För varje år som gick blev Wolfgang allt mer inbunden och egensinnig. Ibland började han visa filmerna en halvtimme försent, eller en kvart för tidigt. Vid ett tillfälle, när filmen fortfarande inte hade börjat trettio minuter efter utsatt tid, gick Christian, en av Wolfgangs kolleger, in i maskinrummet för att se vad som var fel.
Wolfgang satt lugnt på sin stol och läste en kemibok.
'Vad gör du Wolfgang? Filmen skulle ju ha börjat för länge sen?'
'Jag pluggar kemi. Stör mig inte', sa Wolfgang surmulet och tittade stint ner i sin bok.'
'Men du måste börja visa filmen. Publiken är i upprorsstämning.'
Wolfgang reste sig upp och tog två steg mot Christian. Hans ansikte var mörkt: 'Hör du inte vad jag säger. Jag ska läsa ut mitt kapitel, sen börjar jag filmen. Stick nu! Försvinn innan jag slår in ansiktet på dig!'
Christian retirerade snabbt ut ur maskinrummet. Senare berättade han för sina kolleger: 'Wolfgang är galen. Det går inte att ha honom på en arbetsplats.'
Stockholms biografmaskinister började bli hjärtligt trötta på Wolfgang. [---] Om han frågade: 'Är det någon som ska ta en öl efter jobbet?' svarade alla undvikande nej. Bakom hans rygg blinkade de åt varandra och så snart Wolfgang hade gått drog de en suck av lättnad. 'Grabbar, kvällen är räddad. Mozart har gått hem! Nu kan vi gå och ta en öl.'"
Från svt.se:
"Fredagen den 28 februari 1986 är Olof Palme och hans fru Lisbet på väg hem från biografen Grand. De hade tillsammans med sonen Mårten och dennes flickvän sett succéfilmen Bröderna Mozart. Paren skiljs åt utanför biografen och Olof och Lisbet går Sveavägen söderut. På Palmes begäran är han denna kväll utan livvakter.
Ett vittne som sitter i en bil ser en man som står utanför butiken Dekorima. När paret Palme passerar följer mannen efter.
Från andra sidan korsningen vid Tunnelgatan följer vittnet det som händer. Han ser att mannen som närmar sig paret bakifrån, når ikapp dem och han ser att mannen lägger sig ena hand på axeln på den person som går framför. Han tar den andra handen ur fickan. Han har en revolver och riktar denna mot ryggen på mannen framför sig. Det flammar till och vittnet hör hur det smäller. Det smäller en gång till.
Klockan är 23.21 när mannen skjuter Olof Palme i ryggen. Skottet är omedelbart dödande. Ett andra skott skadar Lisbet Palme i ryggen. Mördaren försvinner in på Tunnelgatan."
"Det sociala liv Wolfgang [senare John Ausonius] hade kretsade till stor del kring hans arbete som biografmaskinist. Det var ett speciellt yrke. De flesta maskinister var hängivna cineaster. De älskade film och hade sett hundratals titlar och kilometervis med film. Många tog jobbet för att kunna arbeta med sin hobby. Hösten 1975 startade Stockholms biografmaskinister en filmklubb med målsättningen att förhandsvisa nya filmer samt anordna diskussionskvällar. På det konstituerande mötet i Filmhusets grå betongbyggnad på Gärdet valdes Wolfgang Zaugg in i styrelsen.
Kring mitten av 1970-talet hade det utkristalliserats ett kul och sammansvetsat gäng bland biografmaskinisterna. De umgicks ofta, både på arbetet och på fritiden. [---] Till en början brukade Wolfgang följa med på ölkvällarna, men efter hand hände det alltmer sällan. Dels för att han själv drog sig undan, dels för att arbetskamraterna fick allt svårare att acceptera hans beteende.
Wolfgang började utveckla nya sidor i sin personlighet. Hans omgivning uppfattade dem definitivt inte som positiva. Tonåringen som hade älskat att diskutera och debattera övergick allt mer till att bli en dominant person, mer eller mindre oemottaglig för andras argument och synpunkter. Han var envis, vresig och korthuggen och kunde brusa upp för minsta petitess.
'Det går inte att prata med honom. Han anser sig ha rätt i alla frågor. Om han får för sig att espresso stavas med x i stället för s kan han bråka om det i timmar trots att alla säger att han har fel', beklagade sig Martin, en av de yngre kollegerna på biografen.
För varje år som gick blev Wolfgang allt mer inbunden och egensinnig. Ibland började han visa filmerna en halvtimme försent, eller en kvart för tidigt. Vid ett tillfälle, när filmen fortfarande inte hade börjat trettio minuter efter utsatt tid, gick Christian, en av Wolfgangs kolleger, in i maskinrummet för att se vad som var fel.
Wolfgang satt lugnt på sin stol och läste en kemibok.
'Vad gör du Wolfgang? Filmen skulle ju ha börjat för länge sen?'
'Jag pluggar kemi. Stör mig inte', sa Wolfgang surmulet och tittade stint ner i sin bok.'
'Men du måste börja visa filmen. Publiken är i upprorsstämning.'
Wolfgang reste sig upp och tog två steg mot Christian. Hans ansikte var mörkt: 'Hör du inte vad jag säger. Jag ska läsa ut mitt kapitel, sen börjar jag filmen. Stick nu! Försvinn innan jag slår in ansiktet på dig!'
Christian retirerade snabbt ut ur maskinrummet. Senare berättade han för sina kolleger: 'Wolfgang är galen. Det går inte att ha honom på en arbetsplats.'
Stockholms biografmaskinister började bli hjärtligt trötta på Wolfgang. [---] Om han frågade: 'Är det någon som ska ta en öl efter jobbet?' svarade alla undvikande nej. Bakom hans rygg blinkade de åt varandra och så snart Wolfgang hade gått drog de en suck av lättnad. 'Grabbar, kvällen är räddad. Mozart har gått hem! Nu kan vi gå och ta en öl.'"
Från svt.se:
"Fredagen den 28 februari 1986 är Olof Palme och hans fru Lisbet på väg hem från biografen Grand. De hade tillsammans med sonen Mårten och dennes flickvän sett succéfilmen Bröderna Mozart. Paren skiljs åt utanför biografen och Olof och Lisbet går Sveavägen söderut. På Palmes begäran är han denna kväll utan livvakter.
Ett vittne som sitter i en bil ser en man som står utanför butiken Dekorima. När paret Palme passerar följer mannen efter.
Från andra sidan korsningen vid Tunnelgatan följer vittnet det som händer. Han ser att mannen som närmar sig paret bakifrån, når ikapp dem och han ser att mannen lägger sig ena hand på axeln på den person som går framför. Han tar den andra handen ur fickan. Han har en revolver och riktar denna mot ryggen på mannen framför sig. Det flammar till och vittnet hör hur det smäller. Det smäller en gång till.
Klockan är 23.21 när mannen skjuter Olof Palme i ryggen. Skottet är omedelbart dödande. Ett andra skott skadar Lisbet Palme i ryggen. Mördaren försvinner in på Tunnelgatan."
lördag 14 juli 2007
Propplösning
Skrivkramp är som blodproppar. Det sätter sig i lederna som stora klumpar och täpper till. Armarna domnar. Musklerna stelnar. Humöret tar stryk och förr eller senare rullar det stora vemodet in.
Det liknar sömnlöshet. Man vill, man borde, men man kan inte. Man bara vrider sig och våndas. För vart dygn blir det bara allt värre, allt mer ångestladdat och just därför allt svårare att bryta. Men i båda fallen kan lösningen också vara lika enkel som genial: att helt enkelt byta plats. Att lägga sig i soffan och sova. Eller att strunta i datorn och skriva i sängen.
Efter att i veckor ha gått som en kräkfärdig katt omkring datorn utan att ha fått ur mig mycket mer än några rader, insåg jag häromdagen hur mycket jag saknat att bara få hålla i en penna. Kanske är det helt enkelt dagboksabstinensen som till slut gör sig påmind. Det meditativa i själva handarbetet. Hur som helst letade jag fram en ny svart, anteckningsbok ur skrivbordslådan, testade mig fram till en lättflytande svart bläckpenna och lade mig bekvämt tillrätta mot kuddarna i sängen. Så fort jag slog upp första sidan i boken och satte udden mot pappret rann också orden till.
Inga sladdar, inga startknappar, inget elektrosurr, inget svajande bredband. Bara inbundet papper. Lätt, vitt och behändigt. Sida läggs till sida.
Det är som att äntligen få bli människa igen, efter att i hundra år ha varit förvandlad till sten.
Det liknar sömnlöshet. Man vill, man borde, men man kan inte. Man bara vrider sig och våndas. För vart dygn blir det bara allt värre, allt mer ångestladdat och just därför allt svårare att bryta. Men i båda fallen kan lösningen också vara lika enkel som genial: att helt enkelt byta plats. Att lägga sig i soffan och sova. Eller att strunta i datorn och skriva i sängen.
Efter att i veckor ha gått som en kräkfärdig katt omkring datorn utan att ha fått ur mig mycket mer än några rader, insåg jag häromdagen hur mycket jag saknat att bara få hålla i en penna. Kanske är det helt enkelt dagboksabstinensen som till slut gör sig påmind. Det meditativa i själva handarbetet. Hur som helst letade jag fram en ny svart, anteckningsbok ur skrivbordslådan, testade mig fram till en lättflytande svart bläckpenna och lade mig bekvämt tillrätta mot kuddarna i sängen. Så fort jag slog upp första sidan i boken och satte udden mot pappret rann också orden till.
Inga sladdar, inga startknappar, inget elektrosurr, inget svajande bredband. Bara inbundet papper. Lätt, vitt och behändigt. Sida läggs till sida.
Det är som att äntligen få bli människa igen, efter att i hundra år ha varit förvandlad till sten.
fredag 13 juli 2007
Biografi (9) - Fortsättningen på slutet
Såja, nu är vi alla avskedade.
Till och med tionde augusti (men inte en dag längre) drivs kedjan vidare av konkursförvaltarna i hopp om att en ny intressent dessförinnan ska träda fram och vilja köpa biograferna. Personalen flyter med så länge. Skulle den nya ägaren behöva anställa har vi förtur till platserna, enligt gällande turordningsregler. Men just nu informeras vi mest om lönegarantier, uppsägningstider och ams-procedurer.
Här i Sickla fyller Harry Potter och Fenixordern stora salongen till bristningsgränsen. Förvandlar den till en puttrande kastrull full med popcorn.
Alltid lönar det någon.
Till och med tionde augusti (men inte en dag längre) drivs kedjan vidare av konkursförvaltarna i hopp om att en ny intressent dessförinnan ska träda fram och vilja köpa biograferna. Personalen flyter med så länge. Skulle den nya ägaren behöva anställa har vi förtur till platserna, enligt gällande turordningsregler. Men just nu informeras vi mest om lönegarantier, uppsägningstider och ams-procedurer.
Här i Sickla fyller Harry Potter och Fenixordern stora salongen till bristningsgränsen. Förvandlar den till en puttrande kastrull full med popcorn.
Alltid lönar det någon.
onsdag 11 juli 2007
Att vinna tid genom att förlora den
För en dryg månad sedan hade jag ett intressant samtal med en man i en hotellbar. Bland mycket annat berättade han för mig vilket tips han hade fått från en etablerad skribent, när han själv inledde sin karriär som manusförfattare. Tipset gick huvudsakligen ut på att veta när det är dags att ge upp. Om en text spontant inte fungerar ska man inte försöka tvinga den. Det går inte. Visst kan man skriva om ett par gånger, räta till ett och annat. Men kör man fast på allvar är det bättre att bara dra ett streck över det hela. För då saknades redan från början det som var menat att ge texten liv, hjärtat, lungorna. Transfusioner i efterhand kommer bara att kännas konstruerade. De kommer förbli nödlösningar som ursprungstexten hela tiden vill stöta ifrån sig. Så i stället för att slösa tid på något som ändå är dödfött, bör man inse faktum och börja om med något annat.
Det där tipset har gnagt i mig nästan varje dag sedan dess. Jag har inte velat tro att allt jag skrivit det senaste året ska ha varit förgäves. Men kanske är det ändå så det är.
När jag började med romanen förra sommaren såg mitt liv mycket annorlunda ut. Jag hade ett behov av den där berättelsen då, för att den lät mig formulera känslor och tankar som jag annars inte kunde få utlopp för. Den blev en tillflykt. Något lika angeläget som mat och vatten. Nu har det gått ett år och de känslor som gav bränsle till texten då när jag började, är inte längre aktuella. Allt som finns är en intellektuell konstruktion, ett nödtorftigt sammanhållet skelett, och även om jag ibland tycker mig komma på nya smarta lösningar för att ge det där skelettet kött på benen, ge det muskler och en ande, så får jag bara ont i magen när jag närmar mig datorn. Jag skrållar genom stödorden för de sista femtio sidorna och suckar bara över allt trist som jag tydligen måste skriva. Det är huvudsakligen en omarbetning av en text jag började på för nästan tio år sedan. Och att jobba med den känns ungefär lika medryckande som att dansa med ett gammalt lik. Jag har ingen lust alls. Jag vill bara inte ge upp allt det jobb som jag redan lagt ner. All tid jag förlorat.
Men ju längre jag väntar dess mer tid går ju åt, och kanske är det dags att se sanningen i vitögat nu och följa mannens råd, vilket ju också är min egen gamla ledstjärna i ny förpacknig, och tanken jag fick när jag nyss såg Amadeus, att: Låter det sig inte göras spontant bör man inte göra det alls.
Jag har en massa nya, fräscha historier som ligger bakom och pressar på. Kanske är det dags att låta dem bubbla fram istället.
Det där tipset har gnagt i mig nästan varje dag sedan dess. Jag har inte velat tro att allt jag skrivit det senaste året ska ha varit förgäves. Men kanske är det ändå så det är.
När jag började med romanen förra sommaren såg mitt liv mycket annorlunda ut. Jag hade ett behov av den där berättelsen då, för att den lät mig formulera känslor och tankar som jag annars inte kunde få utlopp för. Den blev en tillflykt. Något lika angeläget som mat och vatten. Nu har det gått ett år och de känslor som gav bränsle till texten då när jag började, är inte längre aktuella. Allt som finns är en intellektuell konstruktion, ett nödtorftigt sammanhållet skelett, och även om jag ibland tycker mig komma på nya smarta lösningar för att ge det där skelettet kött på benen, ge det muskler och en ande, så får jag bara ont i magen när jag närmar mig datorn. Jag skrållar genom stödorden för de sista femtio sidorna och suckar bara över allt trist som jag tydligen måste skriva. Det är huvudsakligen en omarbetning av en text jag började på för nästan tio år sedan. Och att jobba med den känns ungefär lika medryckande som att dansa med ett gammalt lik. Jag har ingen lust alls. Jag vill bara inte ge upp allt det jobb som jag redan lagt ner. All tid jag förlorat.
Men ju längre jag väntar dess mer tid går ju åt, och kanske är det dags att se sanningen i vitögat nu och följa mannens råd, vilket ju också är min egen gamla ledstjärna i ny förpacknig, och tanken jag fick när jag nyss såg Amadeus, att: Låter det sig inte göras spontant bör man inte göra det alls.
Jag har en massa nya, fräscha historier som ligger bakom och pressar på. Kanske är det dags att låta dem bubbla fram istället.
tisdag 10 juli 2007
Biografi (8) - The end
Satt och skrev ett långt blogginlägg om hur härligt det var att vara tillbaka i biobranchen efter två förtärande veckor i klädbutik, och om skräckfilmsfestivalen som pågår nu, och om mina egna smarta åsikter om den genren överlag, när min chef ringde och berättade.
Astoria Cinemas har gått i konkurs.
Återkommer när jag hämtat mig från chocken eller vad det nu är.
Sorg kanske? Jo det är nog sorg.
***
Konkurs, alltså.
Mina reaktioner i resumé, sedan jag samlat mig en stund och fått tid att sortera dem:
1) En hastigt övergående, malplacerad men ändå påtaglig adrenalinrusch. En känsla av spänning för att något konkret verkligen händer, något som är på riktigt efter alla tomma ord, även om det är något dåligt. En slags naiv förväntan.
2) En uppsluppen meningslöshetskänsla inför hela arbetet. Ett lustigt och absurt konstaterande: Varför ta betalt när ändamålet för pengarna ändå är försvunnet? Varför göra något över huvud taget? Varför inte bara vispa vaniljgrädde och äta äppelpaj resten av dagen?
3) Förvirring i och med den plötsliga insikten att företaget som dött faktiskt var mitt leverbröd och att jag nu inte vet hur jag ska klara mig. Om ingen varmhjärtad galenpanna alltså köper upp hela rasket och låter mig vara kvar?
4) En stor sorg och uppgivenhet...
5) ... och sedan ilska och irritation. Över det alltså inte gick att förverkliga den så vackra och galna vision som hela det här företaget grundade sig på. Och över att jag kanske ska tvingas lämna den arbetsplats där jag kommit att trivas så bra.
6) En intellektuell men inte alls känslomässig oro inför min framtida ekonomi.
7) En trött resignation. För vem är väl egentligen förvånad? Har vi inte alla gått och väntat på den här dagen? Även om vi gärna ville tro att vi hela tiden sköt den ett litet stycke framför oss?
Drömmar är så mjuka. Verkligheten hård.
Astoria Cinemas har gått i konkurs.
Återkommer när jag hämtat mig från chocken eller vad det nu är.
Sorg kanske? Jo det är nog sorg.
***
Konkurs, alltså.
Mina reaktioner i resumé, sedan jag samlat mig en stund och fått tid att sortera dem:
1) En hastigt övergående, malplacerad men ändå påtaglig adrenalinrusch. En känsla av spänning för att något konkret verkligen händer, något som är på riktigt efter alla tomma ord, även om det är något dåligt. En slags naiv förväntan.
2) En uppsluppen meningslöshetskänsla inför hela arbetet. Ett lustigt och absurt konstaterande: Varför ta betalt när ändamålet för pengarna ändå är försvunnet? Varför göra något över huvud taget? Varför inte bara vispa vaniljgrädde och äta äppelpaj resten av dagen?
3) Förvirring i och med den plötsliga insikten att företaget som dött faktiskt var mitt leverbröd och att jag nu inte vet hur jag ska klara mig. Om ingen varmhjärtad galenpanna alltså köper upp hela rasket och låter mig vara kvar?
4) En stor sorg och uppgivenhet...
5) ... och sedan ilska och irritation. Över det alltså inte gick att förverkliga den så vackra och galna vision som hela det här företaget grundade sig på. Och över att jag kanske ska tvingas lämna den arbetsplats där jag kommit att trivas så bra.
6) En intellektuell men inte alls känslomässig oro inför min framtida ekonomi.
7) En trött resignation. För vem är väl egentligen förvånad? Har vi inte alla gått och väntat på den här dagen? Även om vi gärna ville tro att vi hela tiden sköt den ett litet stycke framför oss?
Drömmar är så mjuka. Verkligheten hård.
måndag 9 juli 2007
Ett besök i deckargenren
Det senaste dygnet har min lägenhet fungerat som utkikspost för länskriminalen. Över internradion kallar de den rätt och slätt för "kvarten".
När en av de civilkonstaplarna knackade på och visade sin bricka, antog jag först att hon kanske ville ställa några frågor om mordbranden i uppgång 14, eller att det hänt något nytt i stil med incidenten på tredje våningen för ett antal år sedan, när en man dödade sin fru med en kniv medan hennes femåriga dotter såg på, eller att det pågick ett bråk igen någonstans, som då det kastades ut möbler från nionde. Istället undrade hon om hon fick låna min balkong.
Grov brottslighet har nämligen planerats utanför mitt hus om kvällarna. Skumma möten har skett på parkeringen. Bilar har sammanstrålat. Strategier gjorts upp. Sedan har man dragit vidare, efter många kringelkrokiga skenmanövrar, och utfört vad det nu var man hade bestämt. Min balkong har varit första parkett till detta kriminaldrama. Så igår kväll kom konstapeln hit och hängde en stund vid mitt fönster med sin polisradio. Medan hon väntade på besked om att de misstänkta elementen var på väg, och hoppades på aktion, såg hon det som sin artiga plikt att småprata lite med mig.
Hon undrade om jag trivdes här, kommenterade vänligt mina svar och försökte dölja att hon väl egentligen tyckte att min lägenhet var rätt liten och eländig. Frågade vad jag sysslade med. Om jag pluggade eller. Jag sa att jag jobbar på bio. Pysslar med lite av varje. Jag gjorde en urskuldrande gest mot staffliet. Den slätstrukna artigheten föll abrupt av poliskvinnan.
-Men är det DU som målar?! Men KÄRA nån!
Hon glömde fönstret för en stund och slog sig istället ner på min säng, begärde att få se alla dukar jag hade hemma och berömde dem alla med stor entusiasm. Hon undrade om jag var utbildad på något sätt. Om jag tog emot beställningar. Ville tipsa om konstnärsdagarna i Täby Centrum, där hon menade att mina tavlor utan vidare skulle platsa in. Sa att hon skulle prata med sin svärmor som är konstnär och hänger ut i en butik. Höra efter lite.
Jag sög åt mig av berömmet. Törstigt, men lite matt. Som en uttorkad växt i en alltför liten kruka. Hela dagen hade jag känt mig ganska hängig. Grubblat över mitt liv som mest står och stampar. Tänkt att jag inte hade tackat nej till en skopa fräsch och saftig jord under fötterna, något nytt att hämta näring ur. Funderat på mina alternativ och över huvud taget känt mig ganska låst. Men jag vill tro att det måste vara ett gott tecken när till och med polisen jobbar på ens sida.
Efter någon timme dök de båda misstänkta männen till slut upp, en i bil och en på moped, en stulen sådan. Konstapeln studsade av iver, drog upp jackhuvan för att kamoflera sitt blonda hår medan hon tog ett hukande steg ut på balkongen och slet fram videokameran.
Det yttre skeendet var knappast dramatiskt. Två män som öppnade och stängde dörrarna i en röd Nissan, tog ut saker, lade tillbaka dem igen. En liten kvällstur på moped genom villaområdet i Stocksund. Under andra omständigheter hade jag inte funderat över saken alls. Men nu rann adrenalinet till. Fantasin är dessutom en fin krydda, och över radion rapporterades knastrigt om de andra spanarnas rörelser. De två misstänkta tycktes inte märka att de var iakttagna. De for hit och dit på mopeden, med parkeringen som nav, innan cykeln slutligen ställdes av någonstans i periferin och föraren återvände till parkeringen, till fots och med hjälmen under armen. Mopeden skulle förmodligen användas senare, sa poliskvinnan, vid ett kommande rån eller liknande.
-Det här kan du skriva om, menade hon glatt.
-Nja, sa jag. Deckare är inte riktigt min genre.
I morse var de här igen. Männen, osedvanligt morgonpigga, och poliserna, jaktlystet efter. En konstapel tog över mitt hem igen och vid halv tio, efter vad som tydligen har varit en lång tids knivig spaning, med skuggning och avlyssning, greps så de misstänkta männen på gångbron över E18. Jag hoppas senare få veta mer om detaljerna. Själv var jag vid det laget, redan på väg till jobbet.
När en av de civilkonstaplarna knackade på och visade sin bricka, antog jag först att hon kanske ville ställa några frågor om mordbranden i uppgång 14, eller att det hänt något nytt i stil med incidenten på tredje våningen för ett antal år sedan, när en man dödade sin fru med en kniv medan hennes femåriga dotter såg på, eller att det pågick ett bråk igen någonstans, som då det kastades ut möbler från nionde. Istället undrade hon om hon fick låna min balkong.
Grov brottslighet har nämligen planerats utanför mitt hus om kvällarna. Skumma möten har skett på parkeringen. Bilar har sammanstrålat. Strategier gjorts upp. Sedan har man dragit vidare, efter många kringelkrokiga skenmanövrar, och utfört vad det nu var man hade bestämt. Min balkong har varit första parkett till detta kriminaldrama. Så igår kväll kom konstapeln hit och hängde en stund vid mitt fönster med sin polisradio. Medan hon väntade på besked om att de misstänkta elementen var på väg, och hoppades på aktion, såg hon det som sin artiga plikt att småprata lite med mig.
Hon undrade om jag trivdes här, kommenterade vänligt mina svar och försökte dölja att hon väl egentligen tyckte att min lägenhet var rätt liten och eländig. Frågade vad jag sysslade med. Om jag pluggade eller. Jag sa att jag jobbar på bio. Pysslar med lite av varje. Jag gjorde en urskuldrande gest mot staffliet. Den slätstrukna artigheten föll abrupt av poliskvinnan.
-Men är det DU som målar?! Men KÄRA nån!
Hon glömde fönstret för en stund och slog sig istället ner på min säng, begärde att få se alla dukar jag hade hemma och berömde dem alla med stor entusiasm. Hon undrade om jag var utbildad på något sätt. Om jag tog emot beställningar. Ville tipsa om konstnärsdagarna i Täby Centrum, där hon menade att mina tavlor utan vidare skulle platsa in. Sa att hon skulle prata med sin svärmor som är konstnär och hänger ut i en butik. Höra efter lite.
Jag sög åt mig av berömmet. Törstigt, men lite matt. Som en uttorkad växt i en alltför liten kruka. Hela dagen hade jag känt mig ganska hängig. Grubblat över mitt liv som mest står och stampar. Tänkt att jag inte hade tackat nej till en skopa fräsch och saftig jord under fötterna, något nytt att hämta näring ur. Funderat på mina alternativ och över huvud taget känt mig ganska låst. Men jag vill tro att det måste vara ett gott tecken när till och med polisen jobbar på ens sida.
Efter någon timme dök de båda misstänkta männen till slut upp, en i bil och en på moped, en stulen sådan. Konstapeln studsade av iver, drog upp jackhuvan för att kamoflera sitt blonda hår medan hon tog ett hukande steg ut på balkongen och slet fram videokameran.
Det yttre skeendet var knappast dramatiskt. Två män som öppnade och stängde dörrarna i en röd Nissan, tog ut saker, lade tillbaka dem igen. En liten kvällstur på moped genom villaområdet i Stocksund. Under andra omständigheter hade jag inte funderat över saken alls. Men nu rann adrenalinet till. Fantasin är dessutom en fin krydda, och över radion rapporterades knastrigt om de andra spanarnas rörelser. De två misstänkta tycktes inte märka att de var iakttagna. De for hit och dit på mopeden, med parkeringen som nav, innan cykeln slutligen ställdes av någonstans i periferin och föraren återvände till parkeringen, till fots och med hjälmen under armen. Mopeden skulle förmodligen användas senare, sa poliskvinnan, vid ett kommande rån eller liknande.
-Det här kan du skriva om, menade hon glatt.
-Nja, sa jag. Deckare är inte riktigt min genre.
I morse var de här igen. Männen, osedvanligt morgonpigga, och poliserna, jaktlystet efter. En konstapel tog över mitt hem igen och vid halv tio, efter vad som tydligen har varit en lång tids knivig spaning, med skuggning och avlyssning, greps så de misstänkta männen på gångbron över E18. Jag hoppas senare få veta mer om detaljerna. Själv var jag vid det laget, redan på väg till jobbet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
