Det brinner i martallens topp

Har tillbringat större delen av den här dagen i Roslagens famn. Eller i alla fall Roslagsbanans famn. Uppretad och frustrerad, på jakt efter en sommaröppen arbetsförmedling.

Den jag gick till förra gången (första och enda gången) jag var inskriven låg i Mörby Centrum. Utan att meddela detta på hemsidan har de emellertid sommarstängt den och hänvisar via en lapp på dörren till Täby. Så jag tog bussen dit, missade hållplatsen eftersom Täby Centrum tydligen stavas Tibble skola på SL:ska, och fick vänta i en kvart på bussen åt andra hållet. Allt mer våldsbenägen kom jag till slut ändå fram, varvid det emellertid visade sig att gatuadressen naturligtvis inte alls låg i Täby, som påstått, utan i Roslags Näsby.

Vid det här laget var jag redan så sur att jag åkte Roslagsbanan åt fel håll och fick vänta i tjugo minuter på perrongen för att åka två stationer tillbaka.

Det enda som var bra med den sinnesstämning jag nu befann mig i var att den passade utmärkt när jag i väntan på tåget tog fram skrivboken ur väskan och rafsade ner de sista sidorna på utkastet till den psykologiskt labila och allmänt klaustrofobiska novell jag började på för en vecka sedan. 90 handskrivna A5-sidor, producerade i ett nära nog maniskt tillstånd med alltför lite sömn och en hjärna som stundtals känts på väg att ta fyr och flamma upp i en sprakande låga. Foff bara.

Jag hoppas det håller i sig. Farten. Intensiteten. Kanske också ilskan. Den är välkommen. Sorg får inte fäste på stenar som rullar, eller hur det nu var. Kanske kan kreativiteten slå som en bro över nedstämdheten, tillräckligt lång för att mitt humör redan ska vara på väg upp när farten till slut går ner. Vi får se.

Mannen på förmedlingen var i alla fall föredömligt snabb och smidig att ha att göra med. Han lyckades till och med lugna ner den här stridslystna kvinnan, som just stormat in i lokalen som ett blixtrande åskmoln, mullrande av missnöje med hela situationen. Det var några knapptryckningar bara så var jag tillbaka på tåget (åt rätt håll till den här gången) och anlände mot förmodan i god tid till det jobb jag faktiskt fortfarande har.

Inom någon vecka lär jag väl få veta hur det blir. I alla fall när det gäller min försörjning. Det är inte utan att det börjar kännas som hög tid nu, för lite goda nyheter överlag.