Sås och potatis, tegel och fluff

Bibliotek i all ära. Själv tycker jag inte om att läsa låneböcker. Det finns inga förnuftsbaserade skäl till det. Egentligen är det ju idealiskt. Det är gratis. Det är miljöekonomiskt. Man slipper krånglet med att förvara en massa papper när man läst klart. Är man ute i god tid kan man till och med lägga vantarna på helt nyutgivna böcker och hålla sig á jour med de senaste turerna i den litterära debatten. Ändå gillar jag det inte.

När jag någon gång försökt motivera detta, såväl för mig själv som för andra, har jag beskrivit känslan av att inte vara ensam med boken. Innehållet, berättelsen, är man förstås aldrig ensam om. Men när jag läser en lånebok får jag alltid en känsla av att en massa främlingar, det vill säga alla de som tidigare läst samma volym, hänger över axeln på mig och stirrar ner i texten. Jag anar deras reaktioner. Ibland tycker jag till och med att de skrattar på fel ställe. Det är stressande och störande. Särskilt om dessa tidigare läsare har vikt hundöron i boken, gjort idiotiska understrykningar och klottrat obegripliga hänvisningar i marginalen.

Det hör också till saken att jag över huvud taget inte gillar att dela saker. Antingen är en grej min och bara min, eller så är den någon annans och då vill jag inte ha den. Det är förstås en mycket snål, kontrollerande och allmänt osympatisk hållning, men det kan inte hjälpas. Jag vill ha tydliga gränser mellan mitt och andras. Precis som när man är liten och inte vill att såsen på tallriken nuddar vid potatisen (för säkerhets skull undvek jag som barn förresten sås helt och hållet).

Att öppna en ny, otörnad och obläddrad bok, är däremot en sällsam njutning. Hur många som än läst historien tidigare öppnar den sig nu för mig och bara för mig. Inga lättköpta idioter eller överbelästa bättrevetare flåsar mig i nacken med sina kommentarer. Jag är i fred och kan ta mig den tid jag behagar. En dag eller en månad. Det varierar.

Just idag har jag emellertid inga pengar över till böcker, inte ens för alla pocketar som reas ut i olika sommarkampanjer. Så i väntan på lönen har jag fått vända mig till min egen bokylla, där det ju står ett eller annat som jag ännu inte gittat läsa. Valet senast föll på Herman Hesses Glaspärlespelet.

Stäppvargen var ju intressant. Och som tonåring ramlade jag över hans Siddhartha och blev ögonblickligen fascinerad. Vid ett tillfälle i våras gjorde jag dessutom ett lättsamt personlighetstest på nätet, där man genom att svara på ett fåtal frågor blev identifierad med en bok. I mitt fall blev det just Siddhartha (sökande, ensam individualist - tja, nja, njo). Så då kanske det var dags för en ny Hesse nu.

Men ack! Hur trälig den är! Efter att ha klämt mig genom inledningen med uppbådande av en stor portion envishet, är jag redan utled när själva historien ska börja på allvar. Jag härdar ut, men längtar egentligen bara efter att få bära hem en ny trave med frasiga, fluffiga pocketböcker från Bok & Bild på Drottninggatan, och sluka dem en efter en, i giriga munsbitar, som gräddbakelser. Men det är ännu en vecka kvar innan slantarna klirrar in, och under tiden tuggar jag vidare på min torra tegelpanna. Förr eller senare borde jag väl upptäcka varför den anses vara så bra. Jag hoppas vid gudarna att det händer inom någon av de närmaste sidorna.