Den ektomorfa kroppen

Jag läste just ut en mycket inspirerande bok.

Vilken det är håller jag emellertid hemligt. Jag har nämligen en tanke om att den, vid sidan av lite annat smått och gott, ska ligga i potten för den marathonlånga tunnelbanetävlingen.

Så istället för att skriva om själva boken, så hänvisar jag (med den gamla glimten i ögat) till en artikel på Wikipedia, som på sitt sätt bildar sidospår till ämnet för icke namngivna bok. Artikeln behandlar 40-talspsykologen William Sheldons teorier om människors olika kroppstyper, en tredelad indelning som sedemera kändes psykologiskt föråldrad (för att inte säga Dickensartat karikatyrisk på ett ganska underhållande sätt) men som ibland ännu används i samband med idrott.

Indelningen löd enligt Sheldon som följer:

*Den mesomorfa kroppstypen: Centrerad kring muskulaturen och cirkulationssystemet (hjärta och blodådror). En mesomorf människa är ofta muskulös, har ett somatotont temperament, och är modig, energisk, aktiv, dynamisk, självsäker, och tar gärna risker.

*Den ektomorfa kroppstypen: Centrerad kring nervsystemet och hjärnan (ektodermt). Den ektomorfa människan har ett cerebrotont temperament (cerebral är något som har med hjärnan att göra) och är konstnärlig, känslig, snabbtänkt och inåtvänd.

*Den endomorfa kroppstypen: Centrerad kring matspjälkningssystemet, särskilt tarmarna (endodermt). Den endomorfa människan har ett visceratont temperament (viscera är latin för tarm), med en tendens till övervikt, älskar bekvämlighet och lyx, och är utåtriktad.

Idrottare med tydliga mesomorfa drag håller sig troligtvis till sprinterlopp och andra explosiva, styrkekrävande grenar. De ektomorfa hittar vi istället i sammanhang som kräver envishet och uthållighet.

Som långdistanslöpning.

Eller romanförfatterier.

***

I morse insåg jag förresten överrumplat att det ju är mindre än tre veckor kvar till Midnattsloppet, som jag (ända sedan det begav sig förra gången) haft alla avsikter att delta i. Hittills i år har jag emellertid inte sprungit längre än 6,06 km (enligt kartorna på jogg.se), och även om jag gjort det allt oftare kändes det väl som hög tid att börja ta pulsen på metrarna där bortom. Inspirerad av ovan (undflyktigt) nämnda bok snörade jag sålunda på mig skorna och brände av en knapp mil i stadig takt, uppmuntrad av upptäckten att det återigen är de första kilometrarna som är jobbigast.

Nu kände jag mig i alla fall på den säkra sidan vad löpningen anbelangar. Återstod bara att äntligen betala anmälningsavgiften till själva loppet. Döm om min snopenhet när jag förstod att det redan var fullbokat.

Efter en häftig känsla av yttersta orättvisa (som om detta faktum att jag inte fick vara med och springa skulle kunna skyllas på någon annan än mig själv) bubblade istället en (minst lika mållös) hämndlystnad upp i mig, och i ett smått mesomorft anfall av övermod (nu skulle det jävla loppet få se!) betalade jag istället avgiften till Stockholms halvmarathon.

Nu sitter jag här med bekräftelsen framför mig och ett (uppmuntrande?) citat ur boken ekande i huvudet: "Pain is inevitable. Suffering is optional."