Sherlocks första äventyr

Läste ut En studie i rött av Arthur Conan Doyle i natt.

Detta var alltså mitt första möte med Sherlock Holmes i präntad form och jag var mycket nyfiken på hur succén tog sin början.

Jag kunde konstatera att språket bitvis är mer måleriskt än jag föreställt mig, inte minst i skildringen av det nordamerikanska ökenlandskapet. Men i huvudsak bygger ju historien på rapp dialog mellan det tävlingsinriktade detektivgeniet och hans mindre begåvade omgivning.

Där är en lätthet och humor som så självklart fängslat läsarna.

Upplägget - att ägna första delen av boken åt att beskriva mordutredningen, och sedan andra halvan åt att skildra mördarens bakgrund och motiv - känns också snyggt än i dag.

Det går dock inte att komma ifrån att boken är skriven 1887. Av tiden är karaktärerna dömda att bli förutsägbara klippdockor, och i efterhand känns de flesta stilgrepp snarare tröttsamt typiska än fräscha.

Kanske låter jag det alltså stanna vid ett första möte (och ser i stället fram emot uppföljaren till förra årets film).

Ibland är det med böcker som med människor. Man mönstrar varandra uppifrån och ner, ger varandra en tämligen reserverad nick, och skiljs därpå i ömsesidig sämja, som gentlemen.