Tid och lust...

På väg mot tunnelbanan kom det över mig en sådan underbar lust att skriva en ny novellsamling, med än mer fantastiska händelser och utifrån en betydligt mer populärkulturell palett. Två historier finns i så fall klara i huvudet.

Men i byrålådan ligger ju också den ofärdiga Sydafrika-romanen och pockar på en extreme makeover.

Och i bakhuvudet bullar idéerna ihop sig till en mycket spännande, mycket rolig och samtidigt (vill jag tro) djupt psykologisk roman som emellertid kommer kräva en hel massa referensläsning och kanske till och med ett par forskningsresor för att bli klar.

Därtill de tre-fyra omålade tavlorna som jag ser framför mig. Plus ännu fler än så om jag ska kunna ha en utställning.

Och samtidigt vetskapen att de här inspirerade perioderna förvisso är regelbundet återkommande men inte alls pålitliga utan snarare än jag vill tillåta övergår i ett mer lågfrekvent och introvert tillstånd, det som Johan Cullberg beskriver som ens "depressiva rum", där man kanske ser klart men likväl förmår litet.

Mitt i idéfyrverkeriet grumlas alltså glädjen av den vanliga gamla sorgen, att jag aldrig kommer hinna göra allt vad jag vill. Uppslagen hopas sig alltid i betydligt högre takt än de kan avverkas.

Å andra sidan är det väl i alla fall bättre att ha ett sisyfoskt överflöd att skotta ur, än att varje morgon vakna tyst och tom inför dagen.