En fråga om inställning

Det slog mig på Carpe Noctem att jag kanske, troligen, skulle vara betjänt av att ta mig an skrivandet ur ett lite annat perspektiv. Det slog mig att de textstycken som var roligast att lyssna på var de där det stora seriösa författandet så att säga, stigit åt sidan till förmån för det rakare berättandet. Det slog mig att jag någonstans på vägen kanske råkat lägga mig till med en ganska missgynnsam och tyngande inställning till själva skrivandet i sig.

Jag ska försöka förklara vad jag menar. Kanske så här:

Den icke-producerade texten leder snart sagt alltid till dåligt samvete. Det verkar vara ett allmänt problem. Det är som om man redan befinner sig flera steg före texten. Eller ovanför den kanske. Och så lider man ideliga kval över att texten aldrig verkar hinna ikapp. Det är som om texten bara är till för att understödja den egna självbilden. Man vill kalla sig författare, och då behöver man en text att luta sig mot, att peka på, att ha som intäkt. Själva skrivandet däremot, är snarare ett gissel och, som sagt, ett ständigt gnagande dåligt samvete. I allra högsta grad även för mig, de långa perioder när jag aldrig tycks få något gjort.

Om jag däremot skulle backa lite, om jag skulle sänka mig själv, tills texten hinner ifatt mig, och på så vis omslutas av den, som av en våg, känna kraften i framåtrörelsen och bara följa med, då skulle jag förmodligen både må bättre och få mer gjort. Om jag låter berättelsen driva mig framåt, istället för att släpa den efter mig, skulle förmodligen också berättelsen själv bli mycket bättre.

Jag brukar ha som riktlinje att om något är tråkigt att skriva så är det förmodligen också tråkigt att läsa. Texten blir bäst när den skriver sig själv, när man sitter med hjärtat i halsgropen och nästan är lite rädd för fartvinden, för att förlora kontrollen, men man ändå klarar det. Det vill säga, när berättelsen redan finns där, just som en våg, och vågen bär utan att man behöver hjälpa den på traven med konstruerade nödlösningar.

Jag måste ta bättre fasta på det där i fortsättningen.

Fortsättningen ser för den delen ut som följer: 1) Måla klart tavlan. Det går bra men tar tid eftersom solen ständigt lockar mig utomhus och jag så gärna låter den göra det. 2) Storstäda detta hemska dammhål till hem som jag dväljs inuti. Jag har riktigt samlat på sunket nu ett tag för att skillnaden mellan före och efter ska bli ordentligt uppenbar när jag väl fejat klart. Förhoppningsvis hittar jag även en hel del prylar som jag kan slänga eller ge bort. Det känns alltid lika renande för själen. En symbolisk utrensning med andra ord. 3) Ta mig an boken med en ny attityd och på så vis komma loss ur dödläget. Jag ser fram emot det. Det var länge sedan.

***

I går blev det förresten något tjall med bloggen. Jag skrev ett inlägg som publicerades, men som bara sporadiskt verkade vilja uppenbara sig på bloggens förstasida. Kanske gick det aldrig att läsa. Jag hoppas att det går bättre med det här inlägget, och att det dessutom trycker fast det förra under sig så att det inte slinker undan igen. Vi får väl se.

Nu måste jag tyvärr iväg och förtjäna mitt uppehälle.