Ideala dagar

Igår vaknade jag. Slog på radion. Skrev blogg. Sprang sex kilometer på en tid som tangerade personbästa. Åt lunch. Läste lite innan jag målade på revolvertavlan med P3-musik till sällskap. Åt middag. Läste lite. Slötittade på teve tills idiotin blev helt outhärdligt. Skrev en sida på boken. Läste lite. Slog sedan på teven ändå och lät den jönsa för sig själv i bakgrunden (Murder she wrote - tågmord, satelitkoder och kommunister) medan jag målade igen. Märkte att jag nog var trött. Kröp ner i sängen och läste en timme till innan jag somnade.

Förrgår var snarlik. Den slutade dessutom i trevligt samkväm med rosévin och boule i bersån.

Produktiva dagar. Sociala kvällar. En bra bok och ett par löpskor som ständigt finns till hands att fånga upp och avleda rastlösheten. Det är så jag vill leva!

Men idag vaknar jag med ångesttryck över solarplexus för jag vet att jag måste släpa mig iväg till mitt extraknäck i en klädbutik och hänga om hela rasket inför sommarrean. Kläder väger. Och jag är alltför otålig för att bära bara lite åt gången, vill få det gjort, vill vara snabbast i kassan och mest effektiv med prispistolen. Någon idiotisk tävlingsgen som slår på. I helt fel sammanhang. Kommer ha träningsvärk i armarna och ont i fingrarna. Jag skulle mycket hellre stanna hemma i mitt målarställ - grå strumpbyxor med hål, randig t-tröja i XXL med hål, extra grå överdragströja vid behov i XXL utan hål.

Men det kan jag inte, för då skulle jag bli vräkt från min lägenhet och slutligen svälta till döds på en bädd av tidningspapper i någon port i innerstan. Medan mina medmänniskor stegade förbi på väg till sina hemska arbeten...

En sak är bra med vissa jobb i alla fall. Förutom pengarna. Och det är att de påminner en om hur man INTE vill leva sitt liv.