Frida och jag

Igår fick jag en fråga om Pausfågel (6). Det gläder mig att alla inte har superkoll på Frida Kahlo för då kan jag skriva några ord om henne utan att sparka in öppna dörrar.

Första gången jag såg ett självporträtt av Kahlo var i lågstadieåldern, hemma hos min syster (det kan ha varit det här). Mest tyckte jag då att hon verkade hårig och rätt ful. Jag vågade inte säga det till syrran, som ju var feminist och inte rakade sig någonstans, men jag tänkte att om jag hade ett sådant där skräckinjagande svart ögonbryn så skulle jag åtminstone plocka det i mitten så att det blev två stycken, precis som på normala människor. Jag förkastade Kahlo men kunde inte glömma hennes ansikte. Hennes blick hade bränt sig fast i mig och med tiden insåg jag ju att det var just detta - inte det rakt estetiska utan det avvikande, det som skavde - som utgjorde kraften i Kahlos porträtt. I alla fall för mig. Hennes ögonbryn, som först gjort mig illa till mods, ser jag nu som en stark symbol - siluetten av en flygande svart korp tvärs över pannan - och jag undrar om hon själv betraktade dem som vingar.

Det dröjde till 2002 innan jag egentligen kom att fundera på Frida Kahlo igen. Det var då Stockholms filmfestival visade Frida, en spelfilm om Kahlos liv. Jag satt i publiken när hennes målningar passera revy på bioduken och det slog mig då plötsligt att hon faktiskt använde sig av samma slags symboliska tänkande som jag själv gör när jag fantiserar ihop tavlor. Tidigare hade jag ju mest betraktat henne som ett kompext och fascinerande ögonbryn. Men filmen Frida fick mig att känna mig konstnärligt besläktad med den exentriska mexikanskan. Identifikationen var inte heller svårare av att vi delar samma namn (hennes första är mitt andra).

Jag menar nu inte att jämföra mina blygsamma ansatser med mästarinnan Kahlos. Men vi är/var båda självlärda och liksom hon jobbar jag mycket med självportträtt. Jag hoppas att det inte betyder att vi är/var obotliga egocentriker. Snarare är självporträttet ett sätt att kommunisera känslor, att gestalta ett inre skeende, och särskilt tacksamt är det om man dessutom kryddar anrättningen med lite absurda inslag och symboler (som i Two Fridas eller What the Water Gave Me).

Det intressanta med absurditeterna är att de tvingar betraktaren att stanna upp och fråga sig vad allting betyder. En fråga leder till nästa utan att man riktigt lyckas kommer på ett fullödigt svar. I bästa fall liknar det den besatta förvirring som David Lynch åstadkommit med filmer som Lost Highway och Mulholland Drive. Man kan inte ge sig förrän man har fått allt att gå ihop, och eftersom man aldrig riktigt lyckas, släpper bilderna heller aldrig taget.

Det är detta tillstånd av nyfiken frustration jag också försöker uppnå med mina målningar, ofta just med hjälp av absurditeter. I den målning jag skissar på för tillfället är förvisso allting realistiskt i den meningen att där inte finns några zebrahövdade badkar eller överdimensionerade frökärnor. Men målet är ändå att väcka frågor. Jag vill att betraktaren ska bli stående framför duken och undra vad som föregått det som tycks utspela sig där, och vad som kommer hända sen. Som om tavlan bara vore en stillbild, klippt ur mitten av en film på åtminstone två timmar.

Än så länge har jag inte mer än skissat upp en förstudie i blyerts. Nästa steg blir att överföra skissen till duk. Men innan dess måste tvätten torka. Mitt hem är inte större än att torkstället i utvecklat skick helt belamrar ateljéhörnet och omöjliggör yvigare gester. Att utsätta spetsunderkläder för olja och terpentin är väl inte heller en så lyckad idé. Så det får helt enkelt vänta till i morgon.