Gud är 7 kilometers friktionsfri löpning längsmed vattnet i Stocksund. I sommarsolen en söndagmorgon.
Jag ville ge mig själv en nystart så jag tog mig spåret an. Vid pass fem kilometer vann jag rygg på en äldre gentleman, klädd i ljusa promenadshorts och vit tenniströja. Han steg åt sidan med en gentil gest och antydan till en (nästan nästan) lätt huvudbugning. Solstrålarna fick det välkammade vita håret att lysa som en ängels gloria. Han vände sig om.
Det var Loa Falkman.
Jag vet inte varför den uppenbarelsen gjorde mig så glad. Men det gjorde den. Jag får väl skylla på endorfiner.
söndag 27 maj 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
3 kommentarer:
Ha, ha. Du skulle ha gnolat på Symfoni när du passerade.
Med ditt motionerande bör väl du vara en av de mest vältränade konstnärerna i stan?
Har inte haft tillfälle att jämföra spänsten mot några av de andra. Kanske borde ta initiativ till en "Kulturmil" där anmälningsavgifterna samlas ihop till ett konststipendium. Kända konstnärer uppmanas delta för den goda sakens skull, och som dragplåster. Kunde bli hur kul som helst. Bruno K i turkos träningsdräkt och svettband. Tex.
Mmm.
Eller så kunde Bruno få starta loppet:
Klara......................................................., färdiga..........................................................................................................gååååå
En hurtbulle i genren är Ernst Brunner som både springer och boxas. Han grät av förargelse (ungefär som matadoren i Ferdinand när han inte får visa sin tapperhet) när han pga av skada inte kunde springa S-holm marathon för några år sedan.
Skicka en kommentar