Ljus i mörkret

På, eller i anslutning till, Fårö finns två biografer. Den ena ligger i Sudersand i en ombyggd trälada. Rödmålad med stora vita bokstäver på ena gaveln: BIO. Monoljud. Ingen ventilation. Projektorn är gammal och klarar inte av rullar som är längre än ungefär en timme, så det är alltid en paus i mitten när man kan gå ut i gräset och dricka kaffe. Den andra är lite bättre. Den ligger i ett betonghus i Broa, på Gotlandssidan av sundet. Man får ta färjan över.

Från Karlbjergaheden är det ungefär fem kilometers cykeltur till Sudersand. När filmen är slut framåt elvasnåret har daggen lagt sig och det drar dimstråk över grusvägarna. Har filmen varit lång är det redan nattsvart och man får stänga av cykellyset för att inte förlora långsynen. Risken är annars att man kör på ett får. Fåren hoppar över färisterna utan problem. Det verkar inte fallit dem in att gallret är avsett för att skrämma dem.

Till Fårösund är det längre, ungefär 1,5 mil oupplyst landsväg. Just när filmen tagit slut är det ju fullt av trafik på vägen, en färjlast full av bilar på väg hem från biografen. Men efter ett tag har de flesta kommit förbi och man har vägen för sig själv om man cyklar.

En av de filmer jag såg i Fårösund förra sommaren var Superman returns. Filmen var naturligtvis dålig. Den hade varit dålig även utan rekvisitamissarna med Brandon Rouths kontaktlinser. Vägen hem var dess mer minnesvärd. I nattsvärtan, på cykeln som ven fram över asfalten, med fartvinden i ansiktet, och med Stålmannen i tydligt minne, var det nästan som att flyga. Marken under däcken lika mörk som allt det andra, syntes inte ändå. Det enda som syntes var stjärnorna ovanför. Ovanför och framför, på alla sidor runt. Som om det faktiskt gick att cykla rakt ut bland dem, in i rymden. Och längst bort i väster, någonstans över havet, ett blixtoväder. Åskan var för avlägsen för att mullret skulle nå fram. Men ljusviggarna klöv hela himlen.

Jag greps av en slags eufori då som inte alls stämde överens med min egentliga sinnesstämning. Det var väl lyckan i att övermannas av någon större och samtidigt kunna känna sig som ett med det. Att plötsligt inse hur man bara är en liten, liten del av något enormt, men samtidigt inte alls känna sig ensam. Jag antar att det är så det känns att tro på gud. Förutom att troende också inbillar sig att världsaltet ser dem och smickrar sig med det. Men världsaltet är blint och bryr sig inte. Det gör inte min upplevelse mindre.

Cykelturen längs landsvägen, med de sista krångliga sträckorna förbi steniga hjulspår och boskapsgrindar, tog ungefär fyrtio minuter. Utöver det tillbringade jag ytterligare nittionio dagar på Fårö. En gång fick jag se en havsörn flyga lågt över stigen bara ett femtontal meter framför mig när jag var ute på heden och sprang. Jag fick se kalkstränderna skumma, lammen fly och himlarna brinna över raukarna i solnedgången.

Innan den sommaren visste jag inte att helvetet kan vara så vackert.