My personal sunshine

Spontanbio igår. Vi, en fritidskompanjon och jag, kastade oss in på det mest lockande som erbjöds i närheten av där vi befann oss efter en sen lunch vid halv fyra. Det fick bli Danny Boyles Sunshine på BioPalatset. (Spoilervarning åter utfärdad.)

Det skulle vara omöjligt att sätta ett högt betyg på den filmen. Men jag gillar den i alla fall. Eller rättare: jag gillar idén med den. Jag uppskattar att någon försökt göra ett mer poetiskt science fiction-drama, en slags blandning mellan 2001: Ett rymdäventyr och Harry Martinssons Aniara. Den vågar nästan vara sådär återhållet långsam och visuellt poetisk som 2001 och snuddar även lite grand vid funderingar om hela mänsklighetens existensiella litenhet i mötet med rymden. Det kunde ha blivit hur bra som helst. Och som alltid när jag ser något jag gillar men som hålls tillbaka av uppenbara brister, önskar jag irriterat att jag fått vara med under tillblivelsen och haft möjlighet att göra om en massa.

I så fall hade jag, sedan jag gnuggat händerna av iver en stund, genast städat bort alla onödiga effekter, allt det prismatiskt brutna motljuset, alla förment skrämmande tiondelssekundare, allt svammel och naturligtvis hela den uttjatade springa-runt-i-mörka-gångar-och-döda-alla-upplösningen.

Istället hade jag koncentrerat mig ännu mer på själva ljuset. På ljuset som metafor. När Searle upplever att det ljuset från solen liksom uppslukar honom, att ljuset blir en del av honom och han en del av ljuset, och raskt förvandlas till ett slags ljus-junkie, där hade jag fördjupat mig mer. Och när rymdfärjan Icarus II förvånande plockar upp signaler från sin försvunna föregångare, som alla antagit havererat eller störtat in i solen, men som uppenbarligen fortfarande fungerar, hade jag tillåtit mig en mer djupsinnig förklaring till varför denna första färjas besättningen ändå valde att inte fullfölja sitt uppdrag. Något om att de, när de passerade gränsen bortom vilken de inte längre kunde kommunicera med jorden, liksom även nådde den yttersta gränsen för sin egen kognitiva kapacitet som människor. Att de, precis där, hade upptäckt något som var så fundamentalt annorlunda allt de tidigare kunnat föreställa sig, att de helt enkelt gick förlorade för sig själva.

Nu blir filmen snarare ett visuellt spektakel, en ofrivilligt roande uppvisning i olika sätt varpå en människa kan dö i olika extrema temperaturer, utdraget eller plötsligt, av antingen hetta eller kyla. Det är synd. Den hade potential att vara så mycket mer.

Men jag gillade den som sagt ändå. För att den i alla fall vågade försöka.