Självförsvarets älda konst

I förrgår pratade jag med en biokollega som börjat läsa ekonomi på Handels. Beslutet hade tydligen föregåtts av en tids tvekan. Skulle han välja det smarta eller det lockande? En säker framtid eller en mer bohemisk? Till slut hade valet ändå fallit på det förnuftiga. Jag frågade honom om det kändes bra. Han log (avundsvärt harmonisk) och svarade tveklöst: Ja.

Att läsa ekonomi på Handels är ingenting man måste försvara. Frågar någon vad man gör och man svarar "Jag pluggar ekonomi på Handels", då nickar folk, höjer lite på ögonbrynen bara för att signalera ett naturligt erkännande. Säger man att man pluggar ekonomi på Handels är det ingen som rynkar pannan och undrar "Varför då?".

Reaktionerna blir något mer varierande när man säger "Jag jobbar på bio." Då nickar folk i och för sig också, men på ett annat sätt. Och då måste man genast försvara sig genom att tillägga: "Och så skriver jag på en bok." Då far ögonbrynen upp igen. "Spännande!", säger folk. Ofelbart just detta - spännande - och alltid i precis samma ton. "Nja", säger jag emellertid då, "det återstår väl att se", och ångrar redan att jag sa något alls. För även om jag lyckats rikta uppmärksamheten bort från det faktum att jag, trots att jag har 200 högskolepoäng i bakfickan, försörjer mig genom att sälja biobiljetter, måste jag nu istället försvara min slitna gamla dröm att bli författare. Jag sätter igång med någon tirad, sprakande av stoisk envishet och självsäker övertygelse. Kanske nämner jag någon formulering ur ett snällt refuseringsbrev, någon lektör som sagt att jag "har alla förutsättningar", eller hänvisar till den eller den förlags-VD:n, som sträckläst min bok och sagt sig vara mycket exalterad, men som, efter att ha rådgjort med ett par medhjälpare, ändå inte vågat satsa på en utgivning. Här kompletterar jag i så fall också utläggningen med en väl avvägd axelryckning, ler och lyckas på det viset se imponerande obeskymrad ut: "Typiskt liksom", säger jag kanske, men fortsätter genast "Det är bara att bita ihop och jobba på!" Till slut har jag övertygat min åhörare om att jag verkligen gjort rätt val i livet. Alltså när jag offrat vad som kunnat vara en säker men tråkig karriär, för att istället få sitta hemma i min enrummare och skriva sagor: Bättre lyss till den sträng som brast... osv (förutom att jag naturligtvis har för avsikt att faktiskt både spänna bågen och skjuta ur mig ett helt koger med pilar).

Precis som mannen i gårdagens citat, kan jag emellertid undra, om det, snarare än min omgivning, inte är mig själv som jag försöker övertyga. Eller i alla fall påminna om varför jag lever som jag gör. Jag kommer bara att vara i tjugoårsåldern i några månader till. Borde jag inte vid det här laget ha mer att visa upp? Något konkret som inte kräver försvarstal.

Jag ser fram emot en dag när jag får se tillbaka på de här åren som de jobbigaste i hela mitt yrkesverksamma liv. Då ska jag kokettera med hur fattig jag var, hur jag brann för konsten och allt vad fan. Medan jag stoppar min trivselpipa och mysler framför brasan. Det kommer en sådan dag. Det är jag övertygad om (övertygelse är det enda jag har i överflöd).

Till dess får jag vässa vidare på försvarsargumenten.