Biografi (10) - I backspegeln

En kollega stack nyss senaste numret av Film & TV i näven på mig och undrade vad jag tyckte om den tolv sidor långa intervjun med Astoria Cinemas och Triangelfilms före detta vd Mattias Nohrborg.

Jag vet så mycket som att Nohrborg länge längtat efter att få tala ut, att han sett fram emot att få ge sin version av varför allting gick åt pipsvängen. Nu har han fått göra det. Och han har ju sin version klar, samma version som han dragit ända sedan förra sommaren. Alltså, att allt var de stora amerikanska filmbolagens fel, eftersom de inte, vilket de i muntliga (läs ej bindande) avtal hade utlovat, levererade de storfilmer som biografkedjan Astoria räknade med och var helt beroende av. Stora stygga SF har också varit en varg i dramat, genom att, i förhandlingarna med samma amerikanska bolag, använda sig av sitt redan befintliga marknadsövertag.

Det är lite iögonenfallande att en man som först säger sig strida FÖR fri konkurrens, sedan blir sur när just hans bolag inte får en massa fördelar. Ödmjukheten och de kritiska insikterna får emellertid andra stå för. Och den som med störst pricksäkerhet slår huvudet på spiken är kanske Nohrborgs kollega, ekonomen Björn Ringdahl, när han med ett skratt ser tillbaka på arbetet med Triangelfilm:

"-Mattias tänker alltid i finansieringsbanor. Han är bra på att se till att en film som köpt för 10o.000 dollar också har möjlighet att dra in den summan. Det han inte tänker på är att vissa fakturor kanske måste betalas innan de där 100.000 dollarna är intjänade. Det tycker han att ekonomiavdelningen ska sköta."

Jag chockerar ingen när jag påstår att det till stor del var investeringsivern som drev Astoria i sank. Med hänvisning till mina tidigare båtliknelser, var det som om ett gäng ivriga fantaster gick samman och köpte en stor, rostig båt. De var fulla av vackra drömmar, såg framför sig hur fin båten skulle kunna bli. Läckorna i botten blundade man emellertid för. Det där fick liksom lösa sig på nåt sätt. Då var det mycket roligare att byta ut tekniken på discodäck, att köpa superblanka, superglansiga propellrar, inviga nya coola partylounger, utöka rederiet med flera små hypersnabba systerbåtar, att glittra upp, att måla om. Snart var också båten skinande blank och full av fräna blinkande lanternor. Men i botten tog den fortfarande in vatten. Personalen öste så gott de kunde, med popcornbägare och andra tillhyggen. Men inte hjälpte det.

Norhborg säger det ju själv när han får frågan varför han inte tog det lite piano i början:

"-Alla frågade oss vad vi skulle göra. [---] 'Ska ni bli ett Lill-SF bara?' Nej, vi ville inte bli ett Lill-SF, vi ville vara den coola biografen. Varför ska man ha en biografkedja om den ska vara precis som innan? Det ville vi inte."

Tydligen är det häftigare att inte ha någon biografkedja alls...

Gunnar Bergdahl, tidigare ansvarig för Götegorgs Filmfestival, numera kulturchef på Helsingborgs Dagblad, bidrar också med en lite mer nyanserad och realistisk bild av det hela:

"-Jag höll tummarna så klart. Det gjorde nog alla. Det var ju en mycket god tanke detta att biografen skulle återupprättas. Tyvärr blev jag väl inte heller förvånad när det gick som det gick, även om det tog slut väldigt hastigt. Det man kan anklada Mattias och Björn för är väl att de var lite blåögda. Det går ju inte att lita på dessa amerikanska distributörer. Mina erfarenheter från Göteborgs Filmfestival är inte så roliga. De amerikanska bolagen i Stockholm måste ju ha tillstånd från London eller Amerika för att gå på toaletten. Så om du frågar min hade jag inte litat på dem en sekund."

Jag känner inte Mattias Nohrborg. Han kanske är en jättetrevlig kille privat. Vad vet jag. Han må också vara en stor filmkännare och visionär. Det hindrar inte att jag är arg på honom. Arg därför att jag trodde på honom. Arg för att jag hoppades att Astoria Cinemas skulle bli en aktör att räkna med på den svenska filmmarknaden och att jag därför ville vara med, även om det nu bara var som biljettör. Arg för att jag, precis som all annan personal i det här företaget, så tydligt har tyckt mig kunna se så många av felprioriteringar redan medan de begicks men att ledningen ändå verkat totalt blinda för dem. Arg för att jag ändå ville tro att han visste vad han sysslade mig. Arg för att han fibblade bort det hela. Arg för att han även försatt flera andra små firmor i konkurs längs vägen och nu, slutligen, gjort mig och mina biografkollegor arbetslösa.

Film & TV:s intervju finns tyvärr inte på nätet, så vill ni läsa den i sin helhet, vilket jag gärna vill rekomendera, får ni masa er iväg och köpa tidningen. Den finns på Zita, till exempel, en biograf som visar smal film, och som faktiskt fortfarande lever.