Titanium white

Jag försöker få saker att glänsa. Det har ingenting med farmors silverljusstakar att göra. Det hade varit enkelt. Istället handlar det om olja.

Mer specifikt handlar det om kontraster mellan ljus och mörker. Ju tvärare kast, dess större lyster. I bästa fall kan man få saker att stråla som om de verkligen var upplysta inifrån. Men då måste man nog vara skickligare än jag.

Det handlar om vinklar också. Det fick jag om inte annat lära mig av extrauppgifterna i mellanstadiets mattebok. Om de mest grundläggande lagarna för hur saker studsar. Om de spegelvända vinklarna mellan en reflekterad ljuskälla och dess betraktare. Betraktaren som alltså redan från början är en del av målningen. Fastän han tror att han är osynlig, att han tjuvgluttar bara, har han i själva verket varit där hela tiden - på en tänkt punkt strax framför duken, i spegelvänd vinkel mot de infallande strålarna - precis lika närvarande som ljuskällan själv. Inmålad och förutsedd. För glansens skull. Eftersom de ställen i motivet där ljuset faller in, reflekteras och slutligen träffa betraktaren rakt i ögat, måste vara de ställen som också glänser starkast.

Det är där man hittar fläckarna av titanium white, oblandad och pålagd med rentvättad pensel.

På det hela taget handlar det om att bygga upp ett tredimensionellt rum inuti en platt yta och att sedan låta ett tänkt ljus falla in i detta fiktiva rum, snett uppifrån, och få det att studsa i spegelvänd vinkel mot just de rätta kanterna så att det träffar dig i ögat som en stickande solkatt och lurar dig att kisa medan dina pupiller dras ihop.

Det vill säga, om jag lyckas.

Allt jag har till mitt förfogande är en tub med vit oljefärg. Och med den ska jag måla ljus inuti din hjärna.